Berättelsen om min Mor

Det har nu gått över tio år sedan vi begravde Mamma i Lidingö kyrka och det är hög tid att dokumentera hennes berättelse medan jag fortfarande kommer ihåg. Berättelsen om min Far blev publicerad den 23 januari 2023 och naturligtvis är mycket gemensamt, men detta är Mammas berättelse, vad hon delade med mig och hennes historiska arv.

Historien tar sin början 1895 när min Morfar Johan Johansson 17 år gammal flyttar till Bynom Hallen tillsammans med sin familj. Han föddes i Åre och växte upp med Pappa Nils och Mamma Regina samt sina syskon Brita, Nils och Lars. Kartan nedan är daterad 1850, men ger en bild av socknen, så som den såg ut vid förra sekelskiftet. Befolkningen ökade dock och nådde vid 1900 sin topp med över 1 400 innevånare. Sedan dess har invånarantalet sjukit, men sedan 1970-talet hållit sig på en tämligen stabil nivå kring 900.

Hallenbygden ligger vid Storsjöns strand och Oviksfjällens fot i hjärtat av Jämtland, här är det lätt att trivas oavsett om du bor, kommer besök eller vill slå ner dina bopålar. Bygden är en traditionell jordbruksbygd med lång historia och milsvid utsikt, här finns det många företagare, ett rikt föreningsliv och stark framtidstro, hämtat från hallenbygden.se.

Att Johan föddes 1878 i Åre råder det inget tvivel om, men när jag sökte i Riksarkivet hittade jag två familjer Johansson med en son född 1878 och folkbokförda 1890 i Åre. Jag utgick därför ifrån det faktum att Nils och Regina Johansson, så som jag kunde se, hade av de två familjerna bättre förutsättningar för att flytta och köpa en gård i Hallen. Jag har inte haft några möjligheter att få detta bekräftat. Den enda nu levande som jag frågat är min kusin Anita född 1955 och hon hade inget minne från någon berättelse så långt bak i tiden.

1953 den 15 januari fyllde Morfar 75 år vilket uppmärksammades med en liten notis i Östersundsposten:

75 år fyller den 15 januari skogsarbetaren Johan Johansson, Ytterhallen, Hallen. Johan är född i Åre men flyttade i sin ungdom tillsammans med föräldrarna till Hallen, där fadern förvärvade en mindre jordbruksfastighet i Bynom, vilken Johan såsmåningom övertog. Efter en del år sålde han emellertid fastigheten och ägnade sig helt åt skogs- och jordbruksarbete samt dikning. I sitt dagliga arbete har han alltid varit noggrann och plikttrogen och träget arbetat hur förhållandena än gestltat sig. Religiöst intresserad, som han varit, har han i det praktiska livet sökt handla som en kristen människa och undergivet burit de hårda prövningar, som drabbat honom. Johan är en lugn och tillbakadragen person, som genom redbarhet, förnöjsamhet och hjälpsamhet vunnit talrika vänner i sin hembygd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden ovan till höger ser vi en ung Morfar Johan (sittande) tillsammans med sin äldre bror Nils. Fotot är sannolikt taget hos en fotograf i Östersund på 1890-talet. Ovan till vänster en bild som jag gissar är tagen på gården i Bynom. Initialerna gör mig osäker, men Mammas äldre systrar Lydia och Stina känner jag igen. De yngre tjejerna på bilden kan vara kusiner. Vilka gubbarna är vet jag inte, men de ser tuffa ut. Bilden till höger är från omkring 1930. Ingeborg i stråhatt är runt 20 år och Lydia, fyra år yngre, 16 år. Killarna kan vara deras kusiner, men kan också vara några tidiga pojkvänner, eller rent av bröderna Nilsson och då skulle killen med keps kunna vara Per Nilsson som Ingeborg senare i sitt liv blev sambo med.

Någon gång mellan 1895 och 1908 träffade Johan sin livskamrat och hustru Gertrud Fält från Sunne, sydost om Hallen. 1908 gifte de sig och 1909 fick de sitt första barn Kristina, eller Stina som vi kom att kalla henne. Den lilla familjen blev snart större och Stina fick sju syskon innan familjen omkring 1925 lämnade den lilla gården i Bynom och såsmåningom blev torpare i Ytterhallen. Varför Johan sålde fastigheten som det står i födelsedagsannonsen från 1953 och lämnade ett liv som hemmansägare och småbrukare är oklart. Jag vet att det pratats om en arvstvist och att det snarare handlade om att Johan fick lämna ifrån sig gården och starta ett nytt liv som jordlös torpare och jordbruksarbetare för att försörja sin växande familj. Beskrivningen undergivet burit de hårda prövningar, som drabbat honom stod det också i annonsen. Syftar sannolikt på de förluster som familjen kom att drabbas av på grund av sjukdomar, men kanske också förlusten av gården.

Nedan ett collage av bilder över Hallen från omkring 1930-1940. Tiden för Mammas uppväxt. 1940 var hon tretton år och på väg in i vuxenvärlden. Många är berättelserna som hon delade med sig till mig från tiden i Hallen. Några av bilderna är hämtade från ett vykort signerat P.Tannlund, Hallen. Karl Ors Bua, Ångbåten Thomée, Skolan, Posten, Kyrkan från medeltiden och andra byggnader kom att bli centrala för Mamma på sin väg mot ett självständigt liv.

Bilden nedan är tämligen samtida med den folbokföring som genomfördes 1930. Sannolikt från 1933. På bilden ser vi i övre raden från vänster Julia (f.1920), Lydia (f.1916), Johan Olof (f.1914), Stina (f.1909) och Ingeborg (f.1912). Undre raden från vänster Georg (f.1923), Johan (f.1878), Gertrud (f.1886) och Lill Gertrud (f.1927). Anna saknas både på bilden och i 1930 års folkbokföring. Hon dog som tonåring och jag tror att hon föddes som nummer två i syskonskaran. I min värld som började maj 1960 var det endast Mammas äldre systrar som fick en viktig del i min uppväxt. Morbror Georg var länge något vi inte pratade om i familjen. Han sattes tidigt på institution, dårhus, för sin ovana att onanera. Onani eller självbefläckelse som man också kallade det var en synd i det kristna ramverket och något som Morfar Johan i egenskap av familjens överhuvud tog på största möjliga allvar. Självbefläckelselasten uppfattades långt in på 1900-talet som ett sjukdomstillstånd och den som drabbades behövde psykiatrisk vård. Succesivt togs både sexualdrift och livslust ifrån de intagna. Georg fick aldrig uppleva ett liv utanför murarna. Mamma och Pappa besökte honom några gånger på 1990-talet, men jag träffade honom aldrig.

Vad som hände med Johan Olof, omkring 19 år på bilden ovan, är för mig oklart. Han måste också ha dött relativt tidigt eftersom jag inte har något minne av honom. Inga berättelser har jag bevarade, som kan avslöja något om honom och hans öde. Endast ett par bilder från hans tid i det militära, samtida med familjeporträttet ovan.

Snart hundra år sedan

Skillnader i levnadsförhållanden är ofattbart stora när tiden före andra världskriget ställs i relation till tiden efter. Resan från jordbrukssamhället till folhemmet startade redan på 1800-talet med den industriella revolutionen, men den stora förändringen för den stora massan kom först efter andra världskriget och det ekonomiska uppsving som Sverige fick, en stor del av tack vare neutraliteten under kriget.

Vid 1800-talets början levde 9 av 10 personer i Sverige på landsbygden och hade sin inkomst från, jordbruk, skogsbruk eller fiske. Den omfattande urbaniseringen som ägde rum till följd av industrialiseringen 1870-1970 innebar en omflyttning av befolkning och arbetstillfällen från landsbygden till städerna. Fördelningen mellan tätort (minst 200 personer) och landsbygd var vid förra sekelskiftet 25/75. Vid tiden för andra världskriget hade fördelningen jämnats ut och var ungefär jämnt fördelad mellan tätort och landsbygd. År 1970 avstannar utvecklingen och fördelningen stabiliseras till nuvarande läge med att omkring 85 procent bor i tätort samt 15 procent bor på landsbygden. Statistik hämtad från Jordbruksverket.

Mycket av det som vi ser som självklarheter idag fanns inte. Penicillin och antibiotika, rinnande vatten, toaletter, tandvård, en skola för alla, äldrevård och mycket annat av det som idag ryms under begrepp som social trygghet och välfärdssamhället var fortfarande långt in på 1930-talet mest teorier och visioner i huvudet på företagsledare och samhällsbyggare, även om demokratiseringsprocessen startat och det som visades upp på världsutställningen 1930 gav framtidstro. En väckarklocka som gav eko i hela Sverige var sändningen av den radioserie om tio avsnitt som Ludvig Lubbe Nordström låg bakom och som följdes upp med boken, Lort Sverige. Programmet vållade stor uppmärksamhet och debatt om de bostadssociala bristerna i det svenska samhället när det sändes hösten 1938. Det hela var tämligen unikt och första gången ett så omfattande socialreportage sändes i Svensk radio. I de tio reportageavsnitten reste han från Skåne till Norrbotten och kartlade med hjälp av provisialläkare och präster bostadsbristerna på den Svenska landsbygden.

En inspektionsresa med medicinalstyrelsen i bakgrunden, ett slags husesyn i den efterblivna delen av folkhemmet, verkställd med husförhörsmetoder, så har radiohistorikern Gunnar Hallingberg beskrivit radioserien.

Ett sätt att hantera trångboddheten var att så fort som möjligt få barnen i arbete med ett boende på annan ort. För familjen Johansson blev detta ännu viktigare genom flytten från gården i Bynom till det lilla torpet i Ytterhallen. Varken de pengar Johan fick in som skogs- och jordbruksarbetare, de utdikningsprojekt han deltog i eller det som torpet kunde leverera till självhushåll räckte för att försörja den växande familjen med mat och husrum. När Mamma föddes 1927 hade de äldsta syskonen redan lämnat boet, men fortfarande vid folkbokföringen 1930 mantalsskrivna på torpets adress. Bilderna är från 1930-talets Hallen med omnejd och hämtade från Mammas och mina mostrars fotosamlingar. Personerna på bilderna kan vara släkt eller bara grannar.

Moster Stina

Mammas äldre systrar kom att betyda mycket för mig. Så mycket att deras berättelser också måste rymmas i denna tillbakablick. Stina var äldst och först att lämna familjen och det på ett ganska dramatiskt och oplanerat sätt. Hon drabbades i sina unga år av barnförlamning, Polio och blev hänvisad till en av landets Vanföranstalter. Den närmaste låg i Härnösand. Barn med funktionshinder fick inte gå i den vanliga skolan, men sedan slutet av 1800-talet fanns en möjlighet för familjer med barn som genom sjukdom eller medfött drabbats av ett rörelsehandikapp, att ge dessa som det hette, en normal uppväxt och en plats i samhället. Det var ändå en utveckling, då handikappade tidigare var hänvisade till ortens fattighus. Sjukdomen hade förlamat hennes vänstra ben permanent och hon behövde ett specialkonstruerat bandage för att kunna gå. Både bandaget och döbenet, som hon kallade sitt förlamade ben, var något som stack ut och gjorde henne extra spännande tyckte jag som barn.

Vid folkbokföringen 1930 var Stina 21 år och färdigutbildad sömmerska vid Härnösands Vanföranstalt. Bilden ovan med Ingeborg på besök är nog från 1954. Året då Mormor Gertrud dog, eftersom Ingeborg bär sorgeband. En tradition som helt försvunnit och som var tänkt att ge utrymme för att sörja, när någon nära gått bort. Bilden till vänster med Härnösands Vanföranstalt i bakgrunden är också tagen någon gång på 1950-talet. På Vanföranstalten kom hon att bo och arbeta hela sitt liv fram till pensionen. Först då fick hon ett eget privatboende med en lägenhet i det på 1970-talet nybyggda bostadsområdet Kullen, högt beläget några kilometer utanför centrum med utsikt över staden och havet.

Född 1909 och 51 år när jag föddes, blev hon en representant för den äldre generationen och en ställföreträdande Mormor. Hennes besök hos oss över Jul och Nyår blev ett viktigt inslag. Förutom döbenet hade hon en ganska svår astma. En astma som kunde triggas av vissa livsmedel, rök och starka dofter, men också komma tillsynes oprovocerat. Efter kriget tog cigarettmarknaden ett jättekliv och rökandet romatiserades i filmer och på ett nytt media, TV. Det röktes i bilar, på restauranger, kontor och till och med i affärer. Kort sagt överallt. För Stina var detta såklart en utmaning. Hennes inhalator hade hon alltid med sig. Ibland räckte den inte till, utan hon fick åka in till sjukhuset för en mer akut behandling med kortison och adrenalin.

Kortisonet utvecklades i USA på 1940-talet och blev lite av en mirakelmedicin som förutom att hantera asmatiska besvär, användes för att lindra reumatiska sjukdomar. Läkarna Stina hade var ganska frikostiga med att skriva ut både det ena och det andra till henne. Hon var mer eller mindre beroende av inhalatorn med Benzedrine, ett varumärke framtaget i USA och som började saluföras som astmamedicin på 1930-talet. Det verksamma ämnet i Benzedrine, som vidgade näs- och lungvägar, var Amfetamin. Läkemedlet användes i Sverige ända fram till 1952, då det avregistrerades på grund av dess biverkningar och risken att bli beroende.

För att dämpa oron för att drabbas av ett anfall och få nödvändig sömn försågs hon även med diverse ångestdämpande och lungnande mediciner. Diazepam patenterades 1963 under varumärket Valium och blev ett av de mest utskrivna läkemedlen i världen sen dess lansering. 1985 upphörde patenten och över 500 olika märken lanserades på marknaden.

Med både självironi och självinsikt pratade Stina ofta om sitt knark. Vid besöken hos oss i Baggeby kunde ibland medicinen ta slut och hon behövde fylla på förråden. Vi hade en läkare med mottagning i huset, Dr Sellgren. Hos honom, vår husläkare, kunde ordningen återställas. Ett klassiskt citat från honom en morgon när Stina kom på besök lydde:
-Jaha, redan uppe och borstat tanden.

Jag älskade verkligen Stina och jag tyckte alltid det var lite extra fest när hon besökte oss. Alla Mammas systrar betydde mycket för mig och på olika sätt, men det var något speciellt med Moster Stina. Det fanns ett lugn hos henne jag gillade och hennes berättelser andades förnöjsamhet och glädje. Hennes humor var varm och hon lärde mig mycket om tacksamhet och att ta vara på livets ljuspunkter. Bilden till vänster på mig och Stina är från 1969 och tagen av Mamma vid ett besök på Fågelöudde, Lidingö. De sista åren hamnade hon i en dimma av förvirring vilket gjorde henne misstänksam och stuntals arg. Då satte jag det i samband med hennes höga intag av narkotikaklassade läkemedel, men nu då jag sett alla syskonen utom Lydia genomgå samma process, med mer eller mindre allvarlig demens under de sista levnadsåren, verkar det snarare vara något genetiskt.

Moster Ingeborg

Näst äldst av systrarna Johansson var Ingeborg eller Bojan, som vi också kallade henne. I henne hade Johans engagemang för kristendomen och den lokala Babtistförsamlingen landat som tyngst. Hon hade i kristendomen tidigt hittat sin mening med livet och ville aktivt delta för att frälsa människor och göra livet meningsfullt för andra. 1928 sålde makarna Johansson gården i Bynom och levde med barnen på olika platser i Hallens socken innan de hittade torpet i Ytterhallen. Stina hade flyttat till Härnösand och både Ingeborg och Lydia, sexton och tolv år gamla, äldst av de hemmavarande barnen, var tvungna att hitta vägar för att åtminstone bidra till sin egen försörjning, men gärna även bidra till familjens. Bojan var tidigt ute i arbetslivet. Först lokalt som piga och barnflicka, sedan vidgades visionen och hon tjänstgjorde bland annat på Slagsta skol- och småbarnshem utanför Stockholm. Hon hade inte bara god hand med barn utan var också duktig i köket, något som jag senare fick uppleva på otaliga sport- och sommarlov i Hallen.

Slagsta skola och vårdhem var en institution för förståndshandikappade barn och ungdomar, så kallade idioter. Så sent som vid folkbokföringen 1900 användes benämningen Idiot officiellt för att beskriva personer med ett avvikande psykist beteende eller synliga medfödda defekter som påverkade talet, som till exempel barn med gomspalt. Andra Lyten som antecknades och som var diagnostiserade av en läkare var Fallandesjuk (Epilepsi), Sinnessjuk, Blind och Dövstum. Som bilden nedan illustrerar antecknades även Stam, om främmande. I Jämtland och Norra Sverige skrevs Lapp in om det fanns ett Samiskt ursprung. Succesivt förändrades synen åtminstone avseende handikappade och samhället insåg att även denna grupp behövde omhändertas för att få en ordnad och kontrollerad plats i samhället.

1911 öppnades Slagsta skolhem för sinnesslöa med Föreningen för sinnesslöa barns vård som huvudman. Även om begreppet Idiothemmet kvarstod i folkmun var den officiella benämningen och begreppet för diagnosen sinnesslö.

Ingeborg var 27 år 1939 när ett småbarnshem tillkom varefter institutionen fick namnet Slagsta skol- och småbarnshem.

Redan 1869 bildades Föreningen för sinnesslöa barns vård, FSBV på initiativ av filantropen Otto von Feilitzen och författarna Sophie Adlersparre och Thekla Knös. Föreningen, vars förste ordförande blev professor Gustaf Kjellberg, hade som målsättning att inom fäderneslandet verka för sinnesslöa barns uppfostran till medvetna och nyttiga medlemmar av samhället.

FSBV bedrev insamlingar och gav ut mindre skrifter för att sprida upplysning om de sinnesslöas behov av undervisning och vård och för statens och kommunernas skyldighet att understödja den enskilda välgörenheten på detta område. Man anordnade också så kallade abnormmöten i olika städer i syfte att förbättra sinnesslövården. Föreningen lyckades också genomdriva att begreppet idiot i allmänt språkbruk ersattes med sinnesslö. Föreningen startade redan 1872 Sveriges första skola för sinnesslöa barn, vilken låg på Norrtullsgatan 16 i Stockholm, där Thorborg Rappe 1877 blev föreståndare. År 1879 startade man där också ett seminarium för utbildning av lärarinnor för särskoleundervisningen, en verksamhet för vilken man även erhöll statsanslag. Denna utbildning var fram till 1947 den enda i Sverige för särskolelärare. År 1911 flyttades både skolhemmet och seminariet till Slagsta i Botkyrka socken, Stockholms län.

År 1934 startade föreningen ett skol- och arbetshem för barn och pojkar på Säfstaholms slott vid Vingåker. År 1951 övertogs Slagsta av Stockholms stad och 1952 ombildades föreningen till Stiftelsen Sävstaholm. Skolhemsverksamheten på Sävstaholm upphörde 1968, då Södermanlands läns landsting i enlighet med omsorgslagen blev huvudman för verksamheten, vilken då flyttades till den nybyggda Dammsdalskolan. Stiftelsen finns emellertid fortfarande kvar med syfte att på olika sätt stödja utvecklingsstörda. Man stödjer ekonomiskt forskning inom området och har ett särskilt program för doktorandstöd. Stiftelsen ger också ekonomiskt stöd till utbildning, utveckling och vård av enskilda personer med utvecklingsstörning. År 1956 bildades Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, nuvarande Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), vilket delvis övertog den roll Föreningen för sinnesslöa barns vård tidigare haft.

Under Bojans tid på Slagsta träffade hon Ingegärd, en flicka som hamnat på institution på grund av sin gomspalt. På bilden till höger ser vi henne närmast kameran tillsammans med Bojan och några andra unga kvinnor på utflykt. De blev vänner och vänskapen spreds i familjen. Ingegärd kunde senare lämna livet på institution och fick ett rikt liv på ålderns höst med man, hund och katt i Knutby.

Hon var en av många som tvångssteriliserades, så några barn blev det inte tillsammans med Anders ursprungligen från Vilhelmina. Jag har själv många minnen från när vi träffades både i Knutby och hemma på Lidingö. De var fina människor som spred kärlek och värme. Ändå är det katten Petrus som först dyker upp när jag tänker tillbaka. En udda figur med ett slokande öra och förmågan att gå fot när vi var ute på promenad. Bilden nedan i färg är från ett besök i Knutby på 1980-talet.

I slutet av 1940-talet började föräldrarna, min Mormor och Morfar, bli skraltiga och fick allt svårare att klara sig själva. 1954 dör Mormor Gertrud efter en tids sjukdom 68 år gammal och lämnade Morfar och Lill-Gertrud ensamma på torpet i Hallen. Mamma var då 27 år och Ingeborg 42 år. Bojan hade gjort sina val, haft sin resa och nu var det hennes tur att ta hand om torpet och Morfar, tyckte Mamma.

Bojan återvänder till Hallen där hon hittar kärleken och Per Nilsson. Deras kärlek var förbjuden och officiellt kom de att leva tillsammans i ett stikt yrkesmässigt förhållande på ett litet hemman i Ytterhallen strax nedanför torpet, eller Skogshyddan som Mormor kallade det. För familjen Nilsson blev Bojan aldrig mer än en piga och det fanns aldrig några juridiska band som riskerade att kvarlåtenskapen skulle lämna familjen den dag Per lämnade jordelivet.

För mig fanns det inga konstigheter utan Per och Ingeborg var ett par som alla andra. Vi hälsade ofta på och att de inte var gifta var ingenting som jag tänkte på. Det var vår släkt och en port till det förflutna, min historia.

Först när jag själv började fundera på att bilda familj och hitta någon att dela allt med kom frågorna. Varför har de skiljda sovrum och varför ser jag aldrig några konkreta ömhetsbevis dem emellan, som kyssar och kramar?

Kärleken till Per var självklar och Bojans engagemang hundraprocentigt, men samtidigt något som hon behöll för sig själv. Tror hon levde ett dubbelliv där hennes undergivna kärlek till Gud var primär och gav henne ett skydd som gjorde att hon stod ut, men bakom fasaden fanns en sårbar människa med helt vanliga behov av att bli älskad och sedd. Efter Pers död hamnade hon så småningom på Hallens äldreboende och hennes sista år präglades av förvirring och demens.

Bojan var en mästare på att sticka vantar med vackra och traditionella mönster. På bilden till höger sitter hon hemma i köket och skapar. De flesta i familjen har åtminstone ett par av hennes små konstverk bevarade. Mamma ordnade genom kontakter i Stockholm så att vantarna salufördes från en handarbetsaffär vid Sergels Torg. Inget ekonomiskt genombrott, men kommer ihåg att Ingeborg reagerade på försäljningspriset.

Hon var fostrad i en tid där underkastelse och förnöjsamhet var något eftersträvansvärt för arbetarklassen och att ta betalt för sin konst och arbete var nästan lite pinsamt. Jag kommer inte ihåg vad butiken betalade för vantarna, men försäljningspriset var åtminstone fem gånger så högt. Även om hon tyckte det var hutlöst blev hon samtidigt stolt över att människor köpte hennes vantar till ett så högt pris. Ett bevis på hennes skicklighet.

 

Moster Lydi

Även om Bojan ett tag höll till i trakterna kring Stockholm var det Lydia som gjorde huvudstaden till sin och inspirerade Mamma till att våga ta steget till storstaden. Mycket i efterkrigstidens Stockholm går att känna igen och är sig likt, men när det gäller livsvillkor och boendestandard är det inte mycket som går att känna igen. Torrdass på gården, ingen centralvärme och illa planerade lägenheter dominerade fortfarande utbudet i innerstan. Dessutom var det fortfarande svårt att få tag på något eget på hyresmarknaden och många var de som bodde inneboende hos någon hyrestant. Bilderna nedan är från perioden 1945-47 och hämtade från några journalfilmer.

Det var i detta Stockholm och hos olika hyrestanter som Lydia började bygga upp ett eget liv. Det fanns förhållandevis gott om jobb och som servitris hamnade hon mitt i hetluften och fick tidigt ta del av storstadspulsen och Stockholms nattliv.

När kriget bröt ut 1939 var Lydia 23 år och hade etablerat sig i Stockholm. Hon jobbade som servitris och skaffade sig snabbt ett rennomee som tog henne till de populära krogarna runt Stureplan.

Efter jobbet var det Södermalm som gällde. Det var på Söder hon ville bo. Där kände hon sig hemma och kunde koppla av. Det blev sällan någon lång tid på en och samma adress utan hon växlade mellan olika hyrestanter.

Hittade beskrivningen av Stan och då rådande omständigheter från en folder framtagen 2016 i samband med hundraårsjubileet av SKB, Stockholms Kooperativa Bostadsförening:

I början av 1930-talet hade Stockholm en halv miljon invånare. Majoriteten, 86 procent, bodde inom tullarna, de flesta på Södermalm och i Vasastan. Cykel var fortfarande det vanligaste fortskaffningsmedlet men hästar var också en vanlig syn. Allt fler bilar rullade på gatorna – antalet nästan dubblerades under decenniet, från 11 000 till över 20 000.

För att få ordning på trafiken infördes särskilda övergångsställen med gulmålade streck för fotgängarna. Allt eftersom staden växte förbättrades förbindelserna mellan malmarna och in och ut från staden. I september 1933 invigdes den första tunnelbanan mellan Slussen och Ringvägen, trafikerad av spårvagnar. Två år senare, den 15 oktober 1935, invigdes den moderna trafikkarusellen vid Slussen som väckte internationell uppmärksamhet. I november samma år invigdes Västerbron mellan Kungsholmen och Södermalm. Innan dess hade all trafik till Södermalm från Norrmalm och Kungsholmen gått över Gamla stan och Slussen.

De flesta som flyttade till Stockholm var unga. Många bodde trångt och kunde sällan ta hem vänner, särskilt inte de som bodde inackorderade hos så kallade hyrestanter. Många ungdomar bodde kvar hemma tills de gifte sig och hade sin sängplats i köket, i matvrån eller rentav i hallen. En stor del av fritiden tillbringades därför på kafé. Men det populäraste nöjet var att gå på bio. Nu slog ljudfilmen igenom, till en början bedömd som ett medium utan framtid. Vid mitten av 1930-talet fanns över 70 biografer i Stockholm och mot slutet av decenniet var de över hundra. De största låg längs nöjestråken på Söder och Norrmalm.

Det var detta Stockholm som mötte en ung, snygg och nyfiken tjej från landet. Attityden i storstaden kunde vara tuff och det gällde att anpassa sig. En avslöjande dialekt ville man inte ha, så den var viktig att så fort som möjligt bli av med. Det gällde att sila snacket så att man inte blev avslöjad och inte bara förstå att böna var Stockholmska för storsa.

Lydia fick snabbt skinn på näsan och lärde sig att hantera miljön. Restaurangbranschen var tuff, men också en utmärkt plattform att lära sig hur man för sig och unviker att hamna i trubbel. Det hårda festandet var medaljens baksida. I Ernst Gärdin hittar Lydia en livskamrat. En Jämte med en lägenhet i Brunflo strax utanför Östersund. Tillsammans kunde de alternera sitt boende och med tiden uppskattade Lydia mer och mer dessa avbrott från larmet i stan. Tillsammans med Ernst återupptäckte hon vildmarken både i Jämtland och på andra sidan fjällen i Norge. Någon gång i början av 1950-talet gifter de sig. Han hade jobbat som chaufför, men var en allsysslare. Mot slutet av 1950-talet och början av 1960-talet börjar det bli allt svårare för Lydia att fortsätta inom restaurangbranschen. Hon hade passerat 40-årsstrecket och var inte lika het på marknaden. Men att lämna Stockholm permanent för ett liv i en förort till Östersund kunde hon inte tänka sig. I Brunflo kunde hon förvisso agera hustru och hemmafru, men behövde friheten och anonymiteten i storstan. De fortsatte därför sitt växelvisa boende även efter giftermålet. När de båda var i Stockholm försörjde de sig på olika städjobb, som de utförde tillsammans och det gick fortfarande att få tag på boende genom olika rivningskontrakt.

Under kriget rådde det brist på mat och råvaror i Stockholm. Mellan åren 1940 och 1951 var det ransonering på bland annat matfett, kött, ägg, kaffe, bensin och skor. Ransoneringskort infördes där varje hushåll fick en bestämd ranson, det vill säga en viss mängd eller ett antal, av en viss vara. För att hämta ut bröd eller mjölk gav man en ruta av sitt ransoneringskort och betalade det pris som varan kostade. För kaffe gällde att man endast fick handla ett halvkilo per person för en period av 15 veckor.

Den hårda ransoneringen av just kaffe ledde till att flera surrogat, det vill säga ersättningar, blev populära. De vanligaste surrogaten var gjorda av råg och örten cikoria. Jag kan tänka mig att jobbet som servitris kunde innebära en del fördelar under ransoneringstiden.

Bilisterna hade det tufft. Bensin-ransoneringen var stentuff och ville du säkra transporterna installerade man ett gengasaggregat, som eldades med ved eller kol. Den tjusiga väninnan till vänster poserar framför en bil med monterad gengaskokare. Observera den snyggt placerade skorstenen över den delade framrutan.

Krigsromatiken med män i uniform i ett så kallat neutralt Sverige gick naturligtvis att utnyttja. Stockholm hade redan innan kriget lockat många ungdomar från landet. Nu med allmän mobilisering blev de än fler och de längtade efter en dejt med bio, för att koppla av en stund från allvaret. Och allvarligt kunde det bli trots att vi aldrig sände några Svenska soldater till slagfältet.

Texten nedan är hämtad från Stockholmskällan:

På kvällen den 22 februari 1944, strax innan klockan nio, flög bombflygplan in över Stockholm och fällde 4 bomber i Eriksdalslunden, nära Skanstull. Inga personer dog men en kvinna blev skadad av glassplitter och en man kastades i gatan av lufttrycket och bröt axeln. Av den nyuppförda Eriksdalsteatern blev bara en grop, träd knäcktes och fönsterrutor i närheten splittrades. Många familjer fick utrymma sina hem. Dagen efter stod det klart att det var Sovjetiskt flyg som släppt bomberna då man hittade skärvor med kyrilliska bokstäver på. Sovjet dementerade till en början all inblandning. Det visade sig att det totalt var ett 30-tal bomber som hade fällts under samma kväll, i Södertälje, Stockholms skärgård och i Strängnäs.

När Bojan och Lydi kom hem till Hallen mitt under brinnande världskrig, var alla spända på vilka historier de hade att berätta och om de hade med sig några presenter. Bilderna ovan avslöjar en del. Kanske är det riktigt kaffe som Bojan häller upp på vännernas utflykt och vilka nya tongångar är det som göms bakom skivfodralen, som Lydi kramar så ömt. För föräldrarna och de yngre syskonen var det fest när de dök upp, men det var också ett skönt avbrott för hemvändarna.

1967 skriver Mamma ett kort till sin syster adresserat Brunflovägen 48, Östersund. Ett litet tidsdokument som beskriver ett Sverige som vi kommit ganska långt ifrån. På ett helt annat sätt än idag var livet kopplat till årstiderna och de gamla bondetraditionerna. Hur många plockar bär idag? Kanske har vi blivit lite bortskämda. Vi förväntar oss mer och mer ett dukat bord på behörigt avstånd. Tillverkningsindustrin blir mer och mer robotiserad och den mänskliga arbetskraften, där den fortfarande behövs, hämtar vi från länder med mindre krav på lön och arbetsmiljö.

Hej på er! Ska sända en hälsning så du ser att vi lever och verkar. Hur har ni det annars? Ni plockar väl mylta och fiskar varannan dag så vinter-förrådet blir fullt. Här nere blir visst inga bär tack vare den torra sommaren. I fredags var vi på sursträmmingsskiva. Det var skoj och mums. Mina Karlar ligger och sover så jag får väl också krypa till kojs. Hej då och ha det så bra på alla vis. Din syster Gertrud.
Kalle och Tommy hälsar!!! Hälsa Ernst från oss.

Inte långt senare får Mamma ett samtal från Östersund. Det är Lydia som berättar att Ernst ligger på lasarettet. Han hade skadats allvarligt i en bilolycka och dog senare på sjukhuset. Det kan ha varit 1967 eller möjligtvis 1968. Lydia sörjde sin livskamrat. Hon saknade den frihet som förhållandet med Ernst gav henne och hon saknade sin Ernst. Bilden till höger tagen på Strandvägen i Stockholm är ett fint minne av ett ganska stormigt förhållande. De gick inte alltid arm i arm. Både Lydia och Ernst krävde frihet och ett individuellt handlingsutrymme. I Östersund var han kung, men i Stockholm var det Lydia som regerade. Förlusten av sin livskamrat krävde en nystart. Hur skulle hon överleva? Hur långt räcker en änkepension?

Alkohol har en förädisk förmåga att dämpa ångest, förändra sorg till glädje och för en kort stund glömma bort allt ansvar och förpliktelser. Redan innan tiden med Ernst var festandet en del av kulturen och ett sätt att ha roligt på. Det blev med tiden inte bara en livsstil utan ett beroende.

Det handlade inte bara om självmedicinering för att lindra ångest och dämpa verken. För henne blev fyllan ett sätt att ha roligt på och något hon kunde planera och se fram emot. Kärleken till alkoholen delade hon med kärleken till sina syskon och den lilla familjen på Baggeby Torg. Bemärkelsedagar, Jular och Påsk firade vi alltid tillsammans och alltid utan alkohol. Utflykter gjordes och på den större bilden till vänster från 1969 är vi på Älvsjöbadet.

Med tiden utvecklades en alkolism där drickandet i perioder blev intensivt och destruktivt. Hon blev en periodare. Hon kunde vara helt nykter under lång tid och sedan falla in i ett intensivt drickande som kunde pågå i en vecka eller mer.

När man älskar någon är det lätt att projicera dens problem på omgivningen och mer eller mindre normalisera beteendet. Medberoende brukar det kallas av psykologer. Visst kunde hon och Ernst festa hårt tillsammans, men det var när hon var själv, när ingen kunde se henne, som hon verkligen kunde gå in i dimman. Mamma trodde nog att det skulle bli bättre om hon lämnade Södermalm och klientelet där. Den lilla omoderna lägenheten på Bondegatan i Stockholm var mörk och på vintern svår att värma upp. Efter uppmaningar från Mamma att skaffa sig ett modernt boende utanför staden gav hon till slut upp Södermalm och flyttade ut till Bandhagen eller Bandithagen som hon gärna kallade det. En etta på Läggestavägen 30 blev hennes nya hem från slutet av 1960-talet och fram till hennes död. De mindre bilderna ovan är från födelsedagskalas på 1980-talet i Bandhagen. Flytten gjorde inte beroendet till alkoholen bättre och hennes missbruk fortsatte. När jag blev äldre deltog jag aktivt många gånger i arbetet med att få igång henne och röja lägnheten efter perioder av intensivt drickande.

Moster Julia

Moster Julia var yngst av mina mostrar, född 1920 och den enda som bildade familj och gav mig kusiner. 1947 föds Rolf, den första av mina två kusiner på Mammas sida. Julia är då 27 år och gift med Valter Hamberg.Åtta år senare får de en dotter, Anita.

Julia var nog den av mina mostrar, som mest tog avstånd från de gamla kristna normerna om förnöjsamhet och tacksamhet. Dödsrunorna efter Mormor och Morfar beskriver deras profiler som lugna, försynta, tillbakadragna, redbara, förnöjsamma och hjälpsamma. Det var det finaste vitsord man kunde tänka sig då. Julia hade ett driv som tydligt avvek från de traditionella normerna. I 1970-talets Sverige, som ensamstående mor, tog hon igen vad hon tyckte hon gått miste om i sin ungdom. Ambitiös och målmedveten gjorde hon sin klassresa på egen hand.

Jag minns hennes insändare och hennes kreativitet i olika sloganstävlingar. Särskilt en där hon vann första pris och där vinsten var en resa till Olympiaden i Mexico 1968. Bidraget skickdes in i sonen Rolfs namn, som bjöds på sitt livs resa, 21 år gammal. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse. Den Olympiaden blev dessutom klassisk efter att de två afroamerikanska idrottarna Tommie Smith och John Carlos höjde varsin svarthandskad näve under uppspelningen av USA:s nationalsång vid priscermonin för 200 m. De både löparna tog guld och brons och ville med sin handling uppmärksamma världen på bristerna avseende svartas rättigheter i USA. Aktionen uppfattades som en manifestation för Black Power rörelsen, som vid tiden i princip var terrorstämplad, vilket ledde till ett massivt ifrågasättande från Amerikanska myndigheter och ledde även till personliga hot.

Östersundsposten publicerade 3 juni 2009 några minnesord efter Julias bortgång: Julia föddes i Bynom Hallen, som barn till Gertrud och Johan Johansson, och var ett av de yngre barnen i en stor syskonskara. Från barndomen bar Julia med sig minnen från ett kärleksfullt hem och en händelserik skoltid vilket hon ofta delade med sig av i form av roliga och tänkvärda berättelser.

I ungdomen arbetade hon en period som sjukvårdsbiträde på Vanföreanstalten i Härnösand. Julia som var en levnadsglad och utåtriktad person trivdes dock bäst i serviceyrken och kom de flesta ungdomsåren att arbeta som konditoribiträde i såväl Ånge som Östersund. Året innan hon gifte sig förestod hon ÅB-Bröds affär i Cityhallen i Östersund. 1947 gifte hon sig med byggnadssnickaren Valter Hamberg och de kom att få två barn. Åren 1952–1954 drev makarna framgångsrikt egen caféverksamhet i Dvärsätt. I samband med att yngsta barnet föddes 1955 bosatte man sig på Frösön. Julia valde sedan att i huvudsak arbeta från hemmet som orderupptagare för Frösöbageriet och därefter som prenumerationsombud för olika tidningsförlag.

1969 gick maken bort efter ett par års sjukdom. Julia satte sig då i skolbänken och tog gymnasiebetyg i kärnämnena. Engelska språket var den stora passionen vilket tog henne till England ett flertal gånger, bland annat för feriestudier där hon var inneboende hos engelska familjer. Efter slutförda studier, med strålande betyg, höll hon själv kurser i engelska för ABF:s räkning. Under många år tillverkade Julia souvenirer parallellt med andra sysslor. Souvenirerna var mycket efterfrågade och såldes via flera av stadens centralt belägna affärer.

Genom i stort sett hela livet skrev hon artiklar, dikter, limerickar och inte minst slogans. Ofta skrev hon under pseudonymen Patria men lika ofta under eget namn. Julia förblev Frösön trogen och tillbringade sitt sista år på Bondens äldreboende på Fritzhemsgatan.

Beskrivningen ovan av Valters bortgång 1969 känner jag inte igen. Mitt minne säger att det rörde sig om en arbetsplatsolycka. Han föll från en arbetsställning och slog sig så illa att han senare avled. Jag kommer ihåg att vi reste upp till Frösön och deltog på begravningen, men jag fick inte vara med. Barn skulle skyddas från det som handlade om döden konstigt nog. Annars brukar det heta att döden var ett mer naturligt inslag förr.

Förlusten drabbade familjen hårt, så som det alltid gör när en familjemedlem går ur tiden alldeles för tidigt och på ett oförväntat sätt. Inte minst ekonomiskt, när nu Julia blev ensam familjeförsörjare. Anita gick fortfarande i skolan och bodde hemma, medan Rolf som var åtta år äldre hade tagit studenten och var på väg in i ett eget liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidigt visade Julia prov på beslutsamhet och mod. Hon vägrade bli ett offer. På ett väldigt modernt och nu vanligt förekommande sätt lyckades hon hitta jobb som hon kunde förena med skötseln av hemmet och fostran av barnen.

Hon jobbade hemifrån, som vi säger idag, för olika företag och inom olika brancher. Detta parallellt med studier på distans för att läsa in en gymnasiekompetens. Bilden ovan tillsammans med Stina kan vara från tiden när Julia var anställd på Vanföranstalten i Härnösand.

Julia stack ut bland mostrarna. Hon hade barn om än lite för gamla för mig till en början. Anita är fem år äldre, vilket var en hel generation när jag var liten. Nu när vi båda passerat sextio är vi lika gamla. Rolf som tyvärr gick bort 2021 var tretton år äldre och ännu mindre en lekkamrat, men däremot en spännande vuxen. Mamma och jag åkte ibland upp till Frösön på mitt sportlov. På somrarna kunde hela familjen åka upp och hälsa på.

Det hände också att Julia kom ner till oss på Lidingö, men då för det mesta ensammen. Barnen hälsade också på oss, men sällan tillsammans vad jag kommer ihåg. Bilden till höger från 1967 kanske 1968 är ett undantag, där både Julia och Anita är på besök. 1967 opererades Mamma för en cysta i underlivet. Läkarna gjorde, som var vanligt då för att var på säkra sidan, ett större ingrepp där både äggstockar, äggledare och hela livmodern plockades bort. Slutsnackat om syskon med andra ord. I samband med operationen och ansluten eftervård reste Julia ner till oss för att hjälpa Pappa och mig. Kanske är bilden tagen i samband med detta och Mamma är nyligen utskriven från sjukhuset.

Lill-Gertrud

Var Mamma föddes är lite svävande. Jag minns att hon berättade om torpet och Högen och att hon skulle vara den enda av syskonen som inte föddes på gården i Bynom. I dödsrunan över Mormor Gertrud står att de sålde gården för cirka 20 år sedan vilket skulle innebära omkring 1935. Det kan inte stämma då familjen var folbokförda i Ytterhallen redan 1930. Det borde stått 30 år istället, vilket skulle betyda omkring 1925, något som stämmer bättre med Mammas berättelser. Oavsett spenderade Mamma barnaåren i Skogshyddan. Född där eller inte.

1927 när Mamma kom till fanns det fortfarande syskon kvar hemma, men redan i hennes unga tonår hade de flesta lämnat torpet och sökt sig till ett eget liv. Även om besöken till föräldrahemmet var frekventa fanns en viss oro att hon ensammen skulle bli kvar i Hallen och fastna i de ramar som bestämde förhållandena och förutsättningarna där. Kärleken till föräldrarna blev med tiden en boja som begränsade henne. Hon längtade ut i världen och genom storasyster Lydias berättelser från storstaden drömde hon sig bort.

Mammas berättelser från Hallen var inte helt transparenta. Det fanns områden hon ogärna delade med sig av. Morbror Georg var ett sådant område som länge var höljt i dunkel och som ingen pratade om. Annars var hon öppen med sina tankar och berättade gärna om de delar som hon själv kunde påverka och vilka beslut hon tagit. När jag började skolan var skolan ett ämne som vi ofta diskuterade och jämförde. Skillnaderna var givetvis enorma både när det gällde bestraffningar, läroplan och uppdelning i kön. Mammas berätteler om Magister Olausson i Hallens skola fick Stig Järrel i rollen som Caligula i filmen Hets att framstå som mild. Slagen på ovansidan av händerna med linjalen orsakade både fysiska och psykiska men på dem som drabbades. Eleverna skulle lära sig veta hut och sin plats i samhället. Olausson visste att han själv kunde drabbas om han straffade fel barn, varför det ofta var samma personer som fick utstå hans våldsamma brutalitet. Den bestämde och stolta ynglingen på bilden nedan till höger är min kusin Rolf. Han var först ut i den nya generationen och blev naturligtvis extra påpassad av sina mostrar. Hur stolt Morfar var kan ni säkert förstå. Bilden kan vara från 1955 och Rolf är i så fall åtta år. 1955 föds också Anita och Morfar får två barnbarn. Han skulle få uppleva ytterligare ett fem år senare när jag föds, men sen tog det slut.

Mamma klarade sig och kunde lämna den sexåriga folkskolan med goda vitsord. Hon fick också möjligheten att studera de kvinnliga ämnena i fortsättningsskolan. En sorts husmorsskola för att lära sig grunderna i konsten att vara en god och förnöjsam maka i ett framtida äktenskap.

Efter skolan jobbade Mamma både i Konsumaffären, hos Karl Orsa och på Posten. När hon tjänat ihop tillräckligt med pengar åkte hon in till tandläkaren i Östersund, drog ut alla tänderna och provade ut moderna och snygga lösgommar. Något hon längtat efter länge. På bilden ovan tillsammans med föräldrarna och systrarna Lydia och Ingeborg kan hon stolt le med de nya tänderna. Det är tidigt 1950-tal och Mamma är omkring 23-25 år. Nedan i Stockholm och kanske är det Pappa som tagit bilden och är den lycklige som får dela filt med henne.

Till vänster poserar Mamma i moderna långbyxor framför en riktig jänkare och under i chick sportstil redo för skidspåret.

Precis som Bibeln har sina liknelser och berättelser för att förklara det oförklarliga hade familjen Johansson sina för att lindra smärtan när ett barn dog eller när någon drabbades av en sjukdom. Behovet av ett svar på varför kan vara plågsamt. En naiv och fantasifull förklaring kan därför verka lindrande, samtidigt uppfostrande i en tid då en vanlig förkylning kunde leda till lunginflammation och döden. När Stina drabbades av Polio skapdes kort därefter en historia kring vad man inte skulle göra och konsekvenserna av att göra det. Det handlade om att dricka alltför kall mjölk.

Otaliga var berättelserna om att bli kall och förkyld och vad det kunde leda till. Kall om stjärten var ett uttryck som hängde med Mamma hela livet och flitigt användes under min uppväxt och något man skulle akta sig för. På Pappas sida drabbades hans bror Gunnar av Engelska sjukan och förklaringen var att han hade legat ner och druckit kallt vatten från en bäck och därför blivit sjuk. Det blev en lärdom som Pappa bar med sig och förde vidare. -Du ska alltid ha en kåsa eller liknande med dig när du är ute i skog och mark och aldrig dricka från en bäck liggande, kommer jag ihåg att han sa.

Året efter Mormor Gertruds död 1954 reste Mamma till Stockholm 27 år gammal. Lydia såg till att hon landade väl och bidrog med en viss trygghet i allt det nya. Mamma hittade ett rum hos en hyrestant på Döbelnsgatan och fick jobb på Lundins bokbinderi sommaren 1955. Ett drygt år stannade hon i Stockholm innan hon återvände till Hallen och sin far.

Året i Stockholm gav henne en helt ny syn på vad livet kunde erbjuda. Hon blev sedd på ett nytt sätt som gav mersmak. Hon dejtade och provade på utelivet i storstaden. Det var också under året i Stockholm hon träffade Kalle, som senare blev min Pappa. Det kunde ha blivit den stilige mannen på bilderna nedan tillsammans med Lydia och Ernst, men när Mamma efter sommaren 1956 återvände till Hallen var det minnet av Karl Sörstrand och ett möte på restaurang Tyrol hon tog med sig. Till Jul samma år reser Kalle upp till Hallen efter att de två haft en kortare men kärleksfull brevväxling. I Hallen får han träffa sin blivande svärfar Johan och några av Gertruds systrar.

Det skulle bli ett antal resor innan han lyckades övertala Mamma att återvända till Stockholm och ett liv tillsammans ute på ön. Han tyckte att han hade ett ordnat liv, hade fått fast jobb och en permanent adress på Idunavägen hos Tant Hanna. Hon var en hyrestant som hyrde ut övervåningen i sin villa till Karl och hans vän Adolf.

Den 26 juni 1957 skriver Karl in sig i Lidingö Stads Bostadsförmedling. Ännu ett bevis på att han menade allvar med Gertrud och för Mamma betydde det givetvis ytterligare ett argument till att flytta ner och då till något eget att bilda familj i.

Till vänster ett minne från Hallen sommaren 1957, som det står på baksidan av fotografiet. Mamma tillsammans med sin Pappa och systrarna Ingeborg och Lydia.

Nedan i mitten ser vi Pappa på besök i Hallen samma sommar. Morfar, min kusin Rolf, Ingeborg, Ernst och Lydia är också med på bilden. Under en bild från Restaurang Tyrol i Stockholm tagen av en vimmelfotograf. Även det sannolikt från 1957 eftersom Pappa bär sorgband, för att markera sin fars bortgång. 1957 var året då det började klicka på allvar. Till vänster Mamma i torpets flickrum. Pojken på den gamla Volvo fronten kan vara Georg, men det kan också vara en av Mammas kusiner.

Sommaren 1957 skulle bli en vändpunkt för Mamma. Hon började planera för sin framtid och ett liv tillsammans med Kalle. Flera olika omständigheter gör att Lill-Gertrud tar steget mot storstaden redan innan det egna boendet är klart. Ingeborg flyttar hem till Hallen och på Lidingö lämnar Adolf rummet hos Tant Hanna och köper en bostadsrätt i Baggeby. Detta ger Mamma en möjlighet att lämna sin Far och flytta ner till Kalle.

Våren 1958 flyttar hon in på Idunavägen. Till en början i det rum som Adolf haft, men efter att Mamma och Pappa gift sig 1959 i Breviks Kyrka görs övervåningen om för att bättre passa dem och den familj de båda längtade efter.

Bilden i mitten nedan på Mamma, Tant Hanna och Moster Lydia är tagen Påsken 1960. En knapp månad innan min födelse. Mammas mage ser ändå ganska liten ut. I gästboken står:

Annandag Påsk, kaffefest på balkongen, i solsken och god anda och mycket gott till kaffet, mitt innerliga tack, Hanna 18/4-1960

På bilden till höger i mitten är det Mammas vännina Marianne som är på besök och längst till höger har Lill Gertrud äntligen blivit Mamma och kanske ligger jag i barnvagnen brevid henne. Åren med Tant Hanna på Idunavägen var som jag har förstått det speciella och förhållandet mellan oss och vår hyrestant blev tämligen intimt och kärleksfullt.

Begreppet inneboende är därför ingen bra beskrivning och lite förminskande. Det blev snarare ett generationsboende utan några juridiska bindningar, förutom att vi varje månad betalade en hyra. Som bilderna visar var hon högst delaktig i familjens angelägenheter och både Mamma och Pappa såg till att markservicen fungerade. Pappa såg till att trädgården var i tipp topp och att snön skottades bort under vinterhalvåret. Mamma såg till att vi hade mat på bordet och att det var ordning och fint inne. Hade Hanna fått som hon velat hade vi övertagit det lilla huset efter hennes död, men alla förstod att det inte skulle gå. Sonen hade sin arvsrätt även om relationen varit sval och besöken blev få.

På bilden till höger är det Faster Sigrid och hennes man Thure som besöker oss i idyllen på Lidingö och självklart sitter Tant Hanna med vid fikabordet och ser till att gästerna känner sig välkomna.

Redan april 1958 hade Mamma fått jobb på Industrifärger AB ute på Lidingö och skaffar sig genom jobbet ett nätverk av vänninnor där Astrid kom att bli viktig både för henne och resten av familjen. Hennes koppling, genom sin man Gustav Andersson, till Gustav Dahlén och hans livsverk AGA, visade på vilken betydelse institutionen AGA haft för Lidingöborna och kommunen.

 

 

 

 

 

 

Det var inte bara Lidingös största arbetsgivare. AGA var också en viktig hyresvärd för personalen på fabriken. På berget ovanför industrilokalerna byggdes ett bostadsområde, Bergsätra, som stod klart 1915. Det var där som Astrid och Gustav Andersson bodde och där vi frekvent var på besök. På Stockholms Läns Museums hemsida kan intresserade läsa mer om AGA och AGAs betydelse för Lidingö. På Kulturarv Stockholm finns också många bilder och intressanta tidsdokument från en tid då inte bara Lidingö utan hela Sverige började utvecklas från ett bondesamhälle till en modern industristat.

6 maj 1960 föds jag och Mamma blir hemmafru. Förlossningen skedde med kejsarsnitt eftersom läkarna ansåg att den naturliga vägen inte skulle fungera. Jag var stor och Mamma liten och trång hette det. När barnmorskan efter uppvaknandet levererade mig var jag som hon brukade säga: så slät och fin och inte alls så där skrynklig och tilltufsad som de andra barnen.

Senare under dagen kom Pappa till Allmänna BB, som låg på Södra Fiskartorpsvägen 15 på Östermalm invid Östermalms IP. Genom en stor glasruta visades jag upp av en sköterska. Så gick det till och det var generellt, inte bara för att Mamma genomgått ett kirurgiskt ingrepp. Det nyfödda barnet skulle hanteras professionellt och Mamman ges möjlighet till återhämtning efter förlossningen. Detta ställde höga krav på personalen att hålla reda på kopplingen barn och Mamma. Ibland brast noggrannheten och barn förväxlades. Män var vid den här tiden helt utestängda från förlossningen, som var en strikt kvinnlig företeelse.

Dagen du föddes var en underbar försommardag och ett ovanligt år då hägg och syrén blommade samtidigt, naturen visade sig i all sin prakt för att hylla dig, brukade Mamma säga om den 6 maj 1960.

När jag och Mamma väl hade kommit hem till Tant Hanna och Pappa i huset på Idunavägen, stod vänner och släkt på kö för att se underverket. Ovan till vänster ett klipp från familjens Gästbok. Maja och Birger Borgh på besök hos den Lyckliga familjen, som det står. Pappa hade under sina första år i Stockholm stött på Birger som sedan blivit en mentor och vän för livet. I sällskap med hans fru Maja blev det otaliga besök och utflykter tillsammans med oss. Efter Birgers död fortsatte vi att besöka Maja. Maja och Birger hade inga egna barn men älskade både barn och hundar. Birger med sin tillgivna schäfer på bild till vänster.

Att föda på BB blev norm efter kriget. I Region Stockholms Regionarkiv står att läsa:

I Stockholm började kvinnor tidigt använda sig av den offentliga vården för att bli förlösta. Redan 1903 såg de flesta stockholmsbarn dagens ljus inom en förlossningsanstalts fyra vita väggar. Stockholm och stordriften blev mönsterbildande på förlossningsvårdens område. Övergången från hemförlossning till barnbördshus upprepades årtiondena efter sekelskiftet i den ena staden efter den andra.

Förlossningsklinikerna fick allt större upptagningsområden och fler kvinnor sökte sig till BB, hellre än att föda hemma. Sist skedde övergången till BB-förlossningar på landsbygden.

I Sverige som helhet hospitaliserades födandet under mellankrigstiden. Från 1950-talet har nästan alla svenska barn fötts på sjukhus. På 1960-talet slutade de medicinska myndigheterna att acceptera hemförlossning som fullvärdigt alternativ till anstaltsvård.

Vid tidpunkten för min födelse var Mamma 33 år, en tämligen mogen kvinna, som provat på resan från landsbygdens mer inrutade hierarkier och plikter till storstadens friare, men också mer utmanande strukturer. Hon hade lärt sig att stå på egna ben och varit yrkesverksam inom lite olika områden utanför den klassiska pigrollen. Kriget hade även i Sverige öppnat upp för kvinnor i yrkeslivet. Den goda ekonomin efter kriget på 1950-talet skapade ett sug efter arbetskraft i industrin och på landets verkstäder. På 1960-talet var det dock ovanligt att kvinnor med barn och man arbetade. Mammaledighet i sex till tolv månader existerade inte, utan det var snarare ett kall i sex till sju år och ibland permanent. Någon delaktighet med Pappan i detta obetalda värv var sällsynt.

Hösten 1960 erbjöds vi en modern hyreslägenhet vid Baggeby Torg. Den lilla familjen lämnar villan på Idunavägen och flyttar in i en tvåa på sextio kvadrat med adressen Baggeby Torg 3. Tolfte mars 1961 är det dop i vårt nya hem. Varken Mamma eller Pappa hade döpts, men Mamma var noga med att jag skulle döpas och det naturliga på den tiden var fortfarande att andakten förättades i hemmet.

Dopet har tidigare i vår kyrka i hög grad varit privatiserat genom dop i hemmen, i mindre andaktsrum och på barnbördsavdelningarna. En tydlig utveckling bort från denna privatisering har under senare år ägt rum. Ett led i denna är att den nya ordningen för dop räknar varje dop som en gudstjänst och förutsätter att det normalt sker i samband med annan allmän gudstjänst eller som en separat gudstjänst med en församling närvarande, fastställde Svenska Kyrkan 1985. Något som resulterade i att i den nya Kyrkohandboken från 1986 finns anvisningar om hur dop kan infogas i alla former av huvudgudstjänster. Även om både jag och min fru Ingela är döpta i hemmet fanns det bland mina klasskompisar på Lidingö åtminstone en som döptes i en kyrka.

För Mamma och Pappa var dopet av mig naturligtvis en stor händelse och ett sätt för dem att visa upp den lilla familjen i sitt nya moderna hem. Dopförrättare var Kyrkoherde Anders Thidevall och förutom Moster Lydia var vännerna Professor Hildebrand, Adolf, Lisa och Tant Hanna närvarande enligt Gästboken. Tant Hanna lämnar oss sedan samma år och banden till Idunavägen kapas, men minnet av henne och våra fina år tillsammans har bevarats genom Mammas och Pappas berättelser.

1962 dör Morfar Johan. Han blev 84 år. Familjen reste upp till Hallen och deltog. I Östersundsposten publicerades följande lilla notis som beskriver begravningen och jordfästningen brevid sin hustru på Hallens kyrkogård:

Före detta lantbrukaren och skogsarbetaren Johan Johansson, Ytterhallen, Hallen, jordfästes på söndagen i Hallens kyrka. Begravningsakten som förrättades av pastor Egon Svensson, Höla, Hallen, inleddes med solosång av hr Hugo Berggren, Tulleråsen, till ackompanjemang av kantor Sigrid Nilsson, Gärdsta. Sedan officianten förrättat jordfästningen enligt frikyrklig ritual läste han valda bibelstycken och förrättade bön. Därefter sjöng hr Berggren ytterligare en solosång till ackompanjemang av kantor Nilsson. Under kransnedläggningen på kyrkogården talade en måg till den avlidne, hr Valter Hamberg, Frösön, för barn och barnbarn. Hr Erik Nilsson, Bynom, Hallen, framförde ett sista tack från syster och syskonbarn. Lantbrukaren John Arne Johansson, Högen, Hallen, talade för Hallens Babtistförsamling och nedlade dess krans och lantbrukare Rune Björk, Kläppe, Gärdsta, läste ett tack från släktingar.Före detta maskinisten S.Sjöblom, Hallen, tolkade grannarnas i Hallen tack och nedlade deras krans och fröken Eira Sjöblom nedlade blommor från Frälsningsarmén i Hoverberg.Fru Betty Svensson, Höla, föredrog några verser varefter sång utfördes och pastor Svensson förrättade bön. Efter begravningen var en minnestund annordnad i Babtistkapellet i Hallen där pastor E.Sundin, Husum, lantbrukare John Arne Johansson, Hallen, och pastor Egon Svensson talade. Dessutom förekom solosång av hr Hugo Berggren och pastor och fru Sundin med dotter sjöng ännu en sång.

Rolf, Anita och jag tillsammans med Mamma och Pappa samt mostrarna Ingeborg och Stina samlade framför kameran för att föreviga ett minne. Jag gissar att Julia tog bilden.

Skräcken att förlora ett barn har alltid funnits, men genom utveckling, kontroll och upplysning kunde barnadödligheten drastiskt förändras på bara en generation. Från 45 döda per 1000 levande födda barn 1938, till 25 per 1000 levande födda barn 1947 var nästan en halvering och den senaste statistiken från 2021 visar att 1,85 barn av 1000 levande födda dog under sitt första levnadsår. Men ingen statistik i världen kunde ändra på Mammas oro, med erfarenheter från sin uppväxt med sjukdomar och syskon som dött, så när jag blir allvarligt sjuk under vistelsen i Hallen 1962, två år gammal, såg naturligtvis både hon och Pappa det allra värsta tänkbara scenariet framför sig, när de körde mig till lasarettet i Östersund. Så här i efterhand var det nog mitt första möte med min laktosintollerans, men förstår oron när tarmen blödde och läkarna inte kunde förklara varför.

Först femton år senare träffade jag en läkare som kunde tänka lite utanför ramarna och som rekommenderade mig att undvika mjölk. Livet blev med ens mycket enklare och hade denna rekommendation kommit tidigare hade många av de uppmaningar jag fick från Mamma under min uppväxt varit överflödiga och närvaron i skolan betydligt högre. Att drabbas av knip i magen, som Mamma uttryckte det, var enligt henne relaterat till min otålighet vid matbordet. -Ät inte så snabbt, då får du knip, brukade hon kärleksfullt säga, men det spelade ingen roll, för när både mat och dryck var stinna med mjölksocker tog det inte lång tid förrän kramperna i tarmen satte fart och jag hamnade på golvet. På 1960-talet var dessutom skummjölkspulver en vanlig ingrediens i processad mat. Skummjölkspulver är i princip koncentrerad mjölk och ingick i de flesta kryddblandningar, pulvermos, grillkorv och naturligtvis i alla former av välling och modersmjölksersättning. Så det var inte bara mjölken, dåtidens huvudsakliga måltidsdryck både hemma och i skolan, som ledde till mina besvär.

Bilen blev en nyckel för den nybildade familjen att hålla kontakt med det förflutna, syskon och föräldrar. Så fort möjlighet gavs reste vi runt i landet. Inte bara till Jämtland och Värmland. På bilden ovan i mitten står Mamma tillsammans med mina kusiner från Karlsskoga, Inger och Marianne. Nedan längst till höger är det Morfar och Moster Ingeborg som får vara med på ett hörn.

En hemmafru med ambitioner

Under hela min barndom fram till att jag började skolan fanns Mamma där för mig och skötte hemmet. Pappa jobbade och i perioder låg han borta på jobb och kom hem endast på helgerna. Redan efter kriget och på 1950-talet började tankar om en bättre, modernare och mer jämnställd värld spridas. I politiken uttrycktes det genom olika reformer. Redan 1945 skärps lagen om anställningsskydd och det blir inte längre lagligt att avskeda kvinnor på grund av graviditet. 1948 infördes ett allmänt barnbidrag och 1955 införs 90 dagars mammaledighet. Nu skulle krigets barn, de så kallade fyrtiotalisterna, visa världen var skåpet skulle stå. Det gamla och konservativa behövde lämna plats för det nya och progressiva. Frigörelse var ordet som dominerade under hela 1960-talet.

Framför allt var det kvinnan som skulle frigöras. Hon skulle befrias från sitt oavlönade och otacksamma hemarbete, hon skulle göras ekonomiskt oberoende, bli självständig och ta plats på arbetsmarknaden och i det offentliga livet. Men även resten av familjen var i behov av frigörelse. Mannen skulle befrias från sin destruktiva manlighet, börja bejaka sina mjuka sidor och dela hemmets sysslor med sin hustru. Barnen skulle befrias från hemmets och hemmafruns inskränkta värld och erhålla professionell vård på de offentliga daghemmen, skriver Jonas Qvarsebo i en artikel på populärhistoria.se 9 juni 2006.

För oss blev 1960-talet en smått kluven period, där Mamma skulle försöka att navigera i en miljö, som dels byggde på den traditionella duktiga hemmafrun, samtidigt som nya tankar kring barnuppfostran, deltidsarbete och självförverkligande skapade både förväntan och oro. Marknaden var likadan. Tupperware och Nils Johan anordnade klubbkvällar och säljpartyn som stärkte den traditionella kvinnorollen, men med nya moderna verktyg som möjliggjorde dubbelarbete. Samtidigt visades jämnställdheten upp i reklamen med unisexmode och delaktiga Pappor och inom de framväxande kvinnorörelserna proklamerades revolt mot mansdominansen. För både Mamma och Pappa, födda på 1920-talet, blev detta naturligtvis omvälvande, men imponerande så här i efterhand, hur de hanterade situationen och hela tiden följde med och utvecklades, både som föräldrar och individer. Mamma hade stort stöd från sina väninnor i detta. Pappa jobbade och drog in pengar till familjen och var inte så närvarande i vardagen. Mammas egen familj var splittrad och det var endast Moster Lydia som bodde i närheten. Därför blev tanterna på Lidingö viktiga. På bilden ovan till vänster är det jag och tant Julia som poserar. Den högra bilden skickade Mamma in till Lidingö Tidning. Den publicerades med en text som handlade om hjälpsamma barn och att jag på min budcykel hämtade paket från kemtvätten i Torsvik och levererade hem till Baggeby. Observera snörena som skulle hålla paketet på plats under färden. Båda bilderna från 1964.

Som ett första steg mot ett liv mer självständigt med en egen ekonomi tog sig Mamma an ett dagbarn, Peter. På den här tiden fanns ingen kommunal verksamhet för passning och uppfostran av barn. Ensamstående mödrar fick lösa det på egen hand genom en dagmamma. Ovan är det jag och Peter som leker vid Gammelvägen, gamla Södra Kungsvägen och på skridskobanan vid Kostervägens ände. Året är 1964.

Peter hängde hos oss fram till 1965 då Mamma fick in mig på en så kallad pysselkurs. En förberedande kurs inför lekskola och vanlig skola. En politiskt korrekt verksamhet, som gick hand i hand med den nya tiden och sanktionerad av det borgerliga styret på ön. Målet med kursen var att klippa navelsträngen och minska barnets beroende till Mamman. Bilden ovan är från lekskolan 1966. Det var under de här åren som Mamma fantiserade om en karriär för mig som dansare. Hon ville få in mig på balettakademien, men Pappa var inte helt övertygad. Som bilden visar stack jag ut redan som det var och han var orolig för att det kunde bli för mycket av det goda. Det blev ingen balett. Både pysselkursen och lekskolan fungerade som en kollektiv nanny. Privata Barnflickor var något för de mer välbeställda.

Att jag var borta några timmar om dagen gav Mamma lite egentid. Tid som hon utnyttjade för nätverkande med väninnorna på ön och som 1967 efter att jag börjat skolan, ledde till en deltidsanställning hos Margit Andersson på Robert Anderssons Bokbinderi AB. Till en början bara några timmar om dagen, så att hon fanns till hands för mig när jag slutade skolan. Bokbinderiet låg i en industrilokal på Nybrogatan 25-27 inne i stan. Bilderna hämtade från Stockholms Stadsmuseum. En liten zon för kreativitet och tillverkning. Lokalerna hade ursprungligen uppförts för tablettfabriken Pix, men nyttjades sedan av en rad verksamheter förutom bokbinderiet. Här fanns bland flera Norrmalms Karamellfabrik, som var duktiga på marmeladstänger, Possmans Boktryckeri, Grafiska sätteriet och Teamtryck, som sedan tryckte min första och enda diktsamling, Tankar och Funderingar 1982. I en lokal ovanför bokbinderiet hade arkitekten och konstnären Jonas Bohlin sin ateljé. Detta blev en magisk miljö för mig och det var här hos Margit jag som trettonåring, fick mitt första sommarjobb.

1967 blev en vändpunkt

1967 blev ett dramatiskt år för vår lilla familj. Vid en rutinkontroll hos gynekologen hittades något främmande i Mammas mage. Operation planerades och oron var stor för vad detta var. Var det en cancertumör eller något godartat som kunde opereras bort och sen var det bra. Det visade sig vara en godartad cysta på den ena äggstocken. Forskning och förståelse för kvinnors åkommor och sjukdommar var bristfällig då som nu och de manliga läkarna tog ofta det säkra före det osäkra. I Mammas fall betydde det att inte bara cystan plockades bort utan allt. Båda äggstockarna och livmodern opererades bort. Med andra ord en hel del av den kvinnliga identiteten. Vuxenvärlden slog ner som en blixt från klar himmel. Döden knackade på och gjorde sig till känna samtidigt som jag skulle lämna den trygga barndomen och börja skolan till hösten. Bilderna nedan på mig och Janne Johansson är från Baggeby Skola inskrivningsdagen i augusti 1967.

När de biologiska förutsättningarna för fler barn plockades bort blev det definitivt - jag skulle inte få några syskon. Kanske hade det blivit så ändå. Kanske var det meningen att jag skulle växa upp med föräldrarnas fulla uppmärksamhet, förväntningar och kärlek. Mamma, som yngst i syskonskaran hade sannolikt en liknande uppväxt. Hon blev också ganska tidigt ett ensambarn efter att hennes bror Georg, tre år äldre, manövrerades bort från familjen och placerades på institution. Närmast blev då Julia, men hon var sju år äldre. Jag tror att det bidrog till min och Mammas relation långt upp i vuxen ålder och som av vissa flickvänner till mig kunde uppfattas som onaturlig och en faktor där en viss konkurrens uppstod.

I Kina 1979 beslutades det om den så kallade enbarnslagen, en nationell policy för att begränsa befolkningstillväxten och främja den ekonomiska utvecklingen. I dag ser det annorlunda ut, men det tog 35 år innan den Kinesiska staten ändrade sin hållning och idag är det sedan 2015 tillåtet enligt den officiella normen att skaffa tre barn.

Detta har medfört att Kina idag har ett överskott av ensambarn födda perioden 1980 till 2015. Ett utmärkt underlag för en studie och ett forskarlag kunde 2017 presentera ett resultat som visade på skillnader i hjärnans grå substanser.

I de delar i hjärnan som är kopplade till kreativt tänkande hade endabarnen mer grå substans. De var alltså bättre på just detta, men hade sämre social förmåga. Forskarna tror utifrån resultaten att endabarn även kan vara sämre på att kontrollera sina känslor. I de områden i hjärnan som hanterar detta hade endabarn mindre grå substans. Anna Sylvén, familjeterapeut och psykologiforskare, kommenterar de kinesiska forkningsresultaten i en artikel på SVT nyheter 21 oktober 2017:

– Ensambarn kan bli lite hämmade i grupper, de kan bli lite tysta, när man lever i grupp så lär man sig förhandla. När man inte lever i grupp så behöver man inte förhandla så mycket, för det finns inte så många åsikter att hantera, säger hon och beskriver vidare att Alla förväntningar hos föräldrarna läggs på de barn som inte har några syskon. De behöver också anta fler roller, i familjer med fler barn kan syskonen istället ha varsin roll.

Så här i efterhand, när jag tänker på hur Mamma och jag skapade vår alldeles egna värld av kreativitet och utveckling, förstår jag varför jag blivit den jag är och varför jag gjort de val jag gjort i livet.

Vissa saker går igen vare sig vi vill det eller ej. På samma sätt som jag ser likheter i hur vi, Mamma och jag, hanterade livets utmaningar, ser jag hur min dotter, som har ett jämnårigt syskon, ärvt en hel del och agerar på ett sätt jag tydligt känner igen. Därför tror jag att de individuella omständigheterna och slumpen tillsammans med genetiska förutsättningar ändå har en större betydelse för de grå substanserna och hur de utnyttjas, än vilken plats du har i syskonskaran eller om du saknar syskon.

Helt klart oavsett, är att myntet har två sidor och om harmonin inte finns, att den ena sidan tar all plats och dominerar, uppstår problem. Mitt sätt att hantera mina tillkortakommanden var att undvika gruppen och ändå få min röst hörd genom att hela tiden befinna mig utanför gruppen i en position där jag kunde leda, inspirera och hjälpa gruppen. Så är det fortfarande, men det har varit en resa att komma dit. Hemma och bland kompisarna hade jag inga större problem, men skoltiden var svår och jag hade svårt att konkurrera med de som hade en intränad ledarroll. De högsta betygen delades bara ut till dem som kunde göra sin röst hörd. Bilden ovan till höger poserar Mamma framför min kamera uppe på Vårdkasberget i Härnösand 1975. Det är sommar och vi är på semester i Ångermanland med besök hos Moster Stina i Härnösand.

1968 skapade familjen genom boa i Trötvik, Gräsmark, en frizon där åtminstone jag fick träning i det sociala samspelet med jämnåriga. Mamma hade genom turistföreningen i Sunne hittat detta lilla uthus från 1800-talet, som tillhörde familjen Halvarsson och deras gård på Trötviks sluttningar ner mot sjön Rottnen. Vi blev snart ett med familjen och spenderade sex somrar där mellan åren 1968 till 1973.

Bilden till vänster är från vårt första besök till Jan och Anna-Stina i Anneberg. Året är 1968, vår första sommar i vår boa. Närheten till Pappas barndomshem och de två bröder som fortfarande bodde kvar var ett motiv till valet av Värmland. Som hemvändare ville han så klart visa resultatet av hans flykt från hembygdens livegenskap. Pappas resa har tidigare dokumenterats här på Unikaboxen, Min Pappa Kalle.

Anneberg var ett litet centrum i de inre delarna av Ölme när Pappa växte upp. Här fanns skolan och ett litet café förutom den gård som Jan och hans bror växte upp på. För bröderna Sörstrand blev Anneberg som ett andra hem och vänskapen bröderna emellan ibland livsviktig när konflikter uppstod med andra grabbgäng. När vi sommaren 1968 körde upp på grusplanen och Pappa knackade på ytterdörren hade det gått tjugo år och det tog ett tag innan Anna-Stina utbrast: -Är det Kâlle, på rungande värmlänska. På bilden poserar Jan och Anna-Stina med barn och barnbarn. Detta blev inledningen på en livslång och nära vänskap där Mamma blev särskilt engagerad i den yngsta dottern Eva-Britt och hennes son Lars. Sonen födde hon efter ett högst tveksamt förhållande med en man som fullständigt struntade i konsekvenser och ansvar. Eva-Britt var själv ett barn när han föddes, varför Anna-Stina blev ställföreträdande Mamma och såg till att han tog sig igenom barnaåren till ett självständigt liv med jobb, lägenhet och Volvo. Under hela resan var Mamma med och glömde inte en enda bemärkelsedag. Både hon och Pappa fortsatte att besöka Anneberg och senare även Eva-Britt när hon stadgat sig med man och hus i Degerfors.

För Mamma var jag alltid samma Tommy, men min roll från skolan som tyst och timid kappvändare kunde jag under våra somrar i Värmland lämna och upptäcka ett annat jag. Där blev jag fri från skolans inrutade hierarkier och fick en helt annan plattform att agera från. Jag fick känslan av att Mamma upplevde vistelsen i boa på ett liknande sätt, då de vardagliga sysslorna fördelades mer jämlikt, eftersom både hon och Pappa var närvarande och kunde hantera vardagen utifrån liknande förutsättningar.

Alla dessa tanter

Tidigt fick jag ta del av dåtidens tantarmé både i och utanför huset på Baggeby Torg. Starka och självständiga var de och mot slutet av 1960-talet började de organisera sig i olika politiska grupper. Grupp 8, som bildades i maj 1968 blev en förebild inte bara för kvinnor till vänster utan kom att påverka hela den feministiska rörelsen. En viss koppling kan göras till de syjuntor som redan på 1800-talet växte fram inom ramen för olika Kristna samfund i landet. Den mest kända syföreningen utanför den Kristna sfären är enligt källor på nätet Syföreningen af år 1872. Föreningen bildades av en grupp socialt engagerade kvinnor i Landskrona 1872 och kallades även för Klubben. Den började sin verksamhet med att sy kläder till Landskronas fattiga barn. Senare arrangerade de även matbespisning till skolbarn, aftonskolor för fattiga kvinnor, arbetsstugor för pojkar, bibliotek, föreläsningar och musikklubbar. Selma Lagerlöf, en föregångare när det gäller arbetsgivarens sociala ansvar, var medlem i Klubben under de år hon arbetade som lärarinna i Landskrona 1885–1895. Kanske var det på Klubben hennes liberala idéer om semester och sjukförsäkring tändes. Idéer som hon senare praktiserade som arbetsgivare på sin gård Mårbacka.

Förutom Tant Astrid (ovan) i Bergsätra, Tant Julia på kostervägen, Tant Gun på Bodalsvägen och krutpaketet på bilden till höger Marianne Gustavsson, fanns alla tanter i huset. Fru Andersson bodde med sin man Arne på andra sidan väggen i ettan, under oss fanns fru Ejderberg och fru Jacobsson, och lite längre ner Tant Stahl, Tant Saga med sin man Åke och Fru Sandebring. I femman bodde Tant Agnes. På bild nedan från 1963 med mig, Mamma och hennes barnbarn Gisela. Det var en härlig samling kvinnor som höll ställningarna i huset när gubbarna var borta på jobb. Så här i efterhand förstår jag vilken inverkan dessa starka kvinnor haft på mig och vem jag blev. Det var inte alls samma sak med männen i min närhet. Förutom Pappa och Farbror Adolf, som i mångt och mycket stack ut från normen, fanns det en jargong bland män jag inte gillade. När jag besökte Pappa och hans arbetskamrater och fick komma in deras bodar, där de intog sin frukost och lunch, var stämningen hård, rå och uppfordrande och inte alls tilltalande. Till en början var detta lite förvirrande med alla dessa kvinnliga förebilder, men såsmåningom hittade jag mig själv.

Redan under kriget, men framförallt på 1950-talet växer Sverige. Svenskt inflytande tar till och med plats i FN. Den fredsbevarande organisationen får en Svensks generalsekreterare genom Dag Hammarsköld, som ledde institutionen från 1953 till sin död 1961. På samma sätt som Svenskar tog plats i världen flyttade världen in till oss.

Herr och fru Stahl hade flytt krigets Estland i likhet med farbror Adolf. Han hade lämnat sitt hemland i en roddbåt. En dramatisk resa på Östersjön som han inte var ensam om och som tydligt visar på den desperation människor hamnar i när krig utplånar allt det som vi normalt tar för givet. Både Tant Saga och Tant Gun hade upplevt krigets hemskheter i Finland och sökt sig till tryggheten i det neutrala Sverige. Gun var allvarligt traumatiserad och jag minns att hon inte ville åka tunnelbana. Alltför mycket av miljön påminde denna annars så positiva och kärleksfulla kvinna om tiden i Helsingfors och paniken i skyddsrummen under flygbombningarna. Några samhälleliga resurser för att erbjuda hjälp och behandling för de psykiska men som kriget skapat fanns inte och var om möjligt ännu sämre än idag. Nedan Fru Sandebring, Saga och Åke, Fru Jacobsson och Marianne Gustavsson lite längre fram i tiden kring millenieskiftet.

Kriget hade verkligen rört om i den världsliga grytan och kulturella frön från hela världen hamnade i lilla Sverige. Det var inte bara flyktingarna och arbetskraftsinvandringen från Europa som gav oss nya vanor. Genom USA och deras inblandning i kriget upptäckte fler och fler afroamerikanska soldater att det fanns länder som saknade den formella uppdelningen i vita och svarta. På torget mitt emot oss bodde familjen Hamilton. Pappan en musiker ursprungligen från Jamaica hade hittat kärleken på våra breddgrader och tillsammans hade de skaffat två barn, Roy och hans lillasyster Gigi. Roy och jag var lika gamla och hamnade bägge i Baggeby Skola. I Hersby Gymnasium möttes vår väg igen och vi hamnade i samma klass. Han följde i sin Pappas fotspår och blev en duktig gitarrist. Förutom att imponera på oss andra tonåringar på öns fritidsgårdar spelade han tillsammans med Babatunde Tony Ellis. Fick se dem tillsammans vid ett tillfälle på Mosebacke. Tror det var i början av 1980-talet. Hans karriär avslutades abrupt alldeles för ung i ett badkar. Han hade ramlat, slagit i huvudet och drunknat. Som framgår av bilden från pojkrummet till höger var musik en central angelägenhet i familjen och något som fanns med i hela min uppväxt från bebis till tonåring.

...under mitten av 1900-talet och framgent låg artister som Dexter Gordon och Miles Davis på topplistorna. Ella Fitzgerald, Dexter Gordon, Don Cherry, Quincy Jones med flera kom till Europa och framför allt Danmark och Sverige på 1950- och 60-talet. Här fick jazzartisterna spela och uppträda, vilket inte var möjligt på samma inkluderande sätt i deras hemländer på grund av rasism och stereotypa uppfattningar. Men i Sverige möttes de både av en vänlighet och en stor kärlek till jazzen. Vissa av artisterna bildade egna kollektiv i Sverige och familjer, hämtat från artikeln När jazzlegenderna kom till Sverige: ARVET FRÅN IKONERNA på det digitala innehållsbiblioteket issuu.com.

Lite längre bort på farkostvägen bodde Raymond med sin familj. Även om många tyckte det var exotiskt och spännande med kulturimporten fanns det en utbredd rädsla, rasism och främlingsfientlighet. I synnerhet när det handlade om mörkhyade. Vid ett tillfälle när Raymond hade varit hemma hos oss och provkört min Märklinbana utbrast en granne till Mamma: -Att du vågar släppa in en sån där neger.
Mamma replikerade snabbt och bestämt: -Han heter Raymond och är alltid välkommen till oss. Mamma gjorde inte skillnad på folk utifrån förutfattade meningar, utseende eller andra ytliga attribut. För Mamma var handling det viktigaste och för henne var alla avsikter goda tills motsatsen bevisats. Hon gav alla en chans och var en god människokännare, behandlade alla med respekt och hade förmågan att förlåta. Hennes kristna uppfostran vid sidan av den Svenska Kyrkan var säkert en bidragande orsak till hennes omtanke och kärleksfulla omfamnande.

Både röd och gul och svart gör detsamma har han sagt - Jesus älskar alla barnen på vår jord

För att återknyta till Tanterna, så var det dem som såg till att vi barn höll oss i skinnet och inte busade mer än tillåtet. Ett fungerande kollektiv där alla kände alla och kaffebjudningarna var frekventa. För mig var Tant något fint och familjärt på samma sätt som vissa män kallades Farbror trots att de inte var bröder till Pappa. I detta trygga folkhem som vilade i Socialdemokratins famn fanns naturligtvis sprickor. Allt var inte rosenrött och den trygga famnen hade skapat ett nytt vi och dem där maktmissbruk och pampstyre senare skulle avslöjas och makten gå förlorad, men i vår familj var vi lojala och förnöjsamma.

När våra närmaste grannar Roger Sundfors och hans Mamma flyttade hösten 1961 fick vi nya grannar. Ett lite yngre par med sonen Lars. Han var född 1961 gissar jag, men funkade som lekkamrat trots ålderskillnaden. I den åldern kan ett år betyda mycket. Vi drog inte jämnt alla gånger och han var tämligen vild. Minns att han bet mig ganska illa på ryggen en gång och Mamma fick agera. Hans föräldrar drog inte jämnt heller och otaliga var de gånger Mamma och Pappa stod vid ytterdörren och funderade på om de skulle gå in och bryta. Det hände aldrig och även om stämningen där inne lät hotfull var det ett verbalt krig som inte ledde till fysisk konfrontation.

Huset hade också en portvakt. En elak man som kombinerade portvaktstjänsten med ett arbete som brandman på öns brandstation. Han hade ett helt annat sätt att hålla ordning på oss barn. Genom våld, hot och lögner skrämmde han oss till lydnad. När vi blivit lite äldre, lämnat trehjulingen för friheten på två hjul, hände det att han avhyste kompisar på väg till mig.
-Han är inte hemma, ge er iväg nu ungdjävlar, kunde han säga.
Vet att Mamma var irriterad på honom och hans respektlösa agerande. Ganska frekvent lånade han en av brandbilarna när han skulle hem på lunch. Han körde alltid upp på den lilla grusgången utanför huset så gruset sprutade och ställde sig aldrig vid trottoaren, som var brukligt. På så sätt förlorade grusgången sin status som säker zon för oss barn, vilket retade Mamma, som alltid var allierad med oss och ställde upp som advokat när andra vuxna kom med anklagelser. På den här tiden hade nästan alla hus en portvakt eller vicevärd, med en särskild bostad som ingick i uppdraget. Alla var inte lika elaka som vår, men det var någon som vi barn alltid hade lite extra respekt för. De höll ordning och såg till att inga obehöriga uppehöll sig i trapphusen och fastighetens gemensamhetsutrymmen. Men stölder kunde likväl förekomma. I vårt fall blev vi av med en barnvagnsinsats i fårskinn. Mamma misstänkte en av ungdomarna i huset. Portvaktens son hade kort efter stölden smyckat sin bil med ett fårskinn som var väldigt likt vårt, men det gock inte att bevisa, så ärendet, som det heter, lades ner.

Mamma lärde mig tidigt konsten att respektera. Inte bara människor utan även miljön och allt som finns i den. Att vara försiktig och rädd om saker var viktigt för henne. Därför gömde hon undan mina finaste leksaker i ett skåp högts upp i köket och plockade fram dem endast vid tillfällen då vi var ensamma. På så sätt har jag än idag en liten leksakssamling med rariteter från tidigt 1960-tal.

-Ska vi leka mördare, sa Erik myndigt vid ett tillfälle när han och hans Mamma Tant Gun Rehmander var på besök hos oss. Erik var ett eller två år äldre än jag och hans fråga både skrämde och imponerade på mina föräldrar. Pappa berättade gärna historien upprepade gånger i familjen och vid de otaliga kaffebjudningarna, men det var en lite orättvis beskrivning av Erik, som egentligen var ett tämligen försiktigt och känsligt barn och inte alls någon värsting. Han bodde ensam med sin Mamma Gun några kvarter ner på Bodalsvägen och senare i livet, efter en inte helt problemfri skolgång med utanförskap och mobbning, blev han en uppskattad och omtänksam person, men som inte gjorde så mycket väsen av sig och sina livsval.

En social begåvning och organisatör

Slutet av sextiotalet var en omvälvande tid. Både för oss och världen runt omkring. TV blev något centralt i varje hem. Allt sedan Fotbolls VM 1958, som blev ett genombrott för Svensk TV, växte intresset, världen krymte och från TV-soffan var det möjligt att ta del av händelser från när och fjärran. Under andra världskriget hade radion förmedlat berättelser som vi själva hade fått sätta bilder till, nu kunde vi se med egna ögon skotten i Dallas, mordet på Martin Luther King och allt fruktansvärt som hände i Vietnam. Det blev ett annant sorts medvetande som var svår att blunda för och omöjlig att ifrågasätta. På samma sätt som Hylands Hörna passiviserade och förminskade oss, blev nyhetssändningarna en katalysator som lockade ut oss på gator och torg för att protestera. Jag vet att både Mamma och Pappa tidigt organiserade sig i fackföreningsrörelsen, Pappa i Byggnadsarbetareförbundet och Mamma hos Grafikerna, men när de aktivt skrev in sig som medlemmar i det Socialdemokratiska partiet har jag sämre koll på. Det jag däremot kommer ihåg är första maj 1968. Mycket tack vare bilden på oss i förstamajtåget, som publicerades i medlemstidningen Byggnadsarbetaren.

Kanske var detta ett första steg mot ett större engagemang och om jag tolkat rätt var det sedan Mamma, genom vänskapen med Marianne Gustavsson och deras gemensamma deltagande i det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet på ön, som visade vägen in till partiet och skapade förutsättningar för Pappa att delta i kommunpolitiken på Lidingö. Kvinnoförbundet bildades redan 1892 som en sidoorganisation till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Gunnel Karlsson gav ut Från Broderskap till systerskap 1996, en odyssée i det Socialdemokratiska Kvinnoförbundets kamp för inflytande och makt i SAP.

Är det meningen att kvinnorna skola rusta sig för att gå till storms mot männen, är det kiv och split vi vilja ställa till? Nej, det är det inte. Men det är alldeles klart att med den maktfördelning som nu är rådande, stöta kvinnorna på motstånd om de komma med krav, som männen anse gå mot deras intressen. Det är inte alls sagt att kraven gå mot männens intressen, men det är ju inget ovanligt att det ter sig så för dem som har makten, när andra som vilja ha litet med av denna makt komma med sina påståenden, skrev Hulda Flood, agitator, författare och verksam i partiet, i sin bok Kvinnor och män-vad hindrar jämlikheten? från 1944.

1970 var det dags för mig att lämna lågstadieskolan i Baggeby och börja i Bodals skola som hade både mellanstadie och högstadie. Klasskamraterna splittrades och vi delades upp i fyra klasser, A, B, C och D. Mamma, fick jag reda på långt senare, hade en aktiv roll i vilka som skulle bli mina nya klasskamrater. Ulf Ivarsson och jag hade hittat varandra och tillsammans skapat en nära vänskap där fantasin blomstrade. På bilderna till vänster är vi hemma hos mig och leker. Ovetande om att vi efter sommaren skulle hamna i olika klasser.

Vi skapade vår egna värld som vi delade upp i olika områden, ritade kartor och lekte avancerade rollspel där det goda skulle besegra det onda. Ofta hade de vuxna roller som skulle på ett eller annat sätt besegras. Portvakter var alltid ett hot och en symbol för det som skrämde oss, oavsett om vi lekte hemma hos honom eller hos mig. När jag fick reda på att Ulf och jag inte skulle gå i samma klass efter flytten till Bodals Skola blev jag bestört och arg på de som bestämt detta. Att Mamma hade ett finger med i spelet hade jag ingen aning om och hon höll färgen. Hon tyckte att jag förminskade mina egna förmågor tillsammans med Ulf och att jag såg upp till honom på ett sätt som kunde vara hämmande för min egen utveckling. Sannolikt hade hon rätt, men just då kändes det tungt. Sorgen var stor, men kortvarig. Bilden till höger med nya och gamla kompisar i Bodals Skola är från 1972 och tagen av Mamma.

Den politiska medvetenheten som hade börjat gro i slutet av 1960-talet växte under 1970-talet. Den lilla familjen blev mer och mer trogen de folkliga idealen och Socialdemokratins allierade. Vi handlade bara på Konsum, var försäkrade i Folksam, reste med Reso och tankade på OK och vid dödsfall anlitade vi Fonus. Samtliga kooperativa och folkägda organisationer, som varje år delade ut en återbäring till sina medlemmar. Pengarna hade vi i Postsparbanken och Mamma såg till att sparat kapital växte. Hon hade sinne för ekonomi och genom nyfikenhet och en förmåga att vända på slantarna såg hon till att det alltid fanns en buffert om något oväntat skulle inträffa.

I slutet av 1970-talet infördes så kallade Skattesparkonton där avkastningen var skattefri. 20 öre av varje sparad krona var dessutom avdragsgill mot inkomstskatten. Det gillade Mamma. Denna stimuleringsåtgärd följdes senare av Allemansspar på 1980-talet.

På Lidingö möttes rik och fattig och barn från olika socialgrupper blandades i den kommunala skolan. Att barnen umgicks ledde i vissa fall till att även de vuxna samspelade och socialiserade. Bilden ovan till vänster från konfirmationsdagen utanför Lidingö kyrka avbildar mig och Pappa tillsammans med familjen Zackrisson; Ingrid, Bengt och Jonas. De tillhörde inte direkt adeln, men spelade i en lite annan division än familjen Sörstrand. Bengt var ekonomidirektör på Mjölkcentralen, nuvarande Arla och de bodde i en flott och läckert inredd etagelägenhet på Bodalsvägen. Vi hade boa i Gräsmark som vårt sommarnöje. De hade en vacker 1800-tals gård i Ovanby utanför Alunda. Mellan åren 1972-1978 spenderade jag en del av sommarlovet där hos dem, som ett inofficiellt sommarbarn. Vi blev vänner för livet. Tyvärr blev livet kort, alldeles för kort för både Bengt och Jonas, men med Ingrid fortsatte vänskapen livet ut. Både hon och Mamma hade en gemensam nämnare i Jämtland och resan till storstadens möjligheter.

1970-talet var också ett årtionde när Mamma visade mig världen och världen visade oss sitt sortiment. Min konfirmation till Kristendomen och den Svenska Kyrkan var ett första steg i detta relationsbyggande. Mamma, jag och världen. Att kyrkan konfirmerar mig som Kristen innebar inte bara bibelstudier hos den underfundige prästen Sten Nordström i Bodals kapell. Kunskapen skulle också praktiseras i kyrkan under högmässan ett visst antal gånger och bockas av i ett litet häfte. Inför Julen 1974 besökte jag och Mamma de flesta av Stockholms kyrkor och jag fullföljde mina förpliktelser. För Mamma som växt upp med Hallens Babtistförsamling, men aldrig blivit döpt, var detta nästan lika spännande som för mig. Vi lärde oss cermonierna och fascinerades av konsten och arkitekturen i dessa andäktiga byggnader. Mammas genuina nyfikenhet hade en stor inverkan på att mitt intresse för att kultur i allmänhet växte. Parallellt med ett eget sökande tillsammans med kompisar och ibland med deras föräldrar gjorde Mamma och jag otaliga besök på teatrar, museum, bio och gick på konserter. Mamma var en allätare och slukade hungrigt text i alla dess former. Böcker, tidningar och allt som jag höll på med i skolan. Hjälpte mig med läxorna och fick genom det en viss förståelse för det Engelska språket. På så sätt blev hon en cieceron som på ett klokt sätt kunde hjälpa andra att navigera på livets ibland krokiga stig. Under mina tonår var hon ett fantastiskt stöd och en vän jag alltid kunde prata med. Både om religion, politik och de existiensiella frågorna, som är särskilt jobbiga på vägen mot ett självständigt vuxenliv.

Arbetet på Robert Anderssons Bokbinderi förändrades när Margit Andersson pensionerade sig och sålde företaget till firmans enda medarbetare som behärkade hantverket bokbinderi. Med Stig som ägare och chef fick Mamma en mer central roll både avseende kontakten med kunderna och revisorn. Hon hanterade mer och mer av det administrativa arbetet och blev en fena på att navigera bland bolagets kunder och deras olika behov. Dagens Nyheter var vid tiden en av nyckelkunderna som skapade stabilitet i företaget med sin stående order för sitt referensbibliotek. Samtliga utgåvor skulle bindas ihop till samlingsböcker. Ett hantverk som Mamma behärskade. Pärmarna hanterade Stig.

Det är nu, parallellt med att arbetsuppgifterna på Bokbinderiet växer, som hennes samhällsengagemang också tar fart. Inte bara i Kvinnoklubben utan hon engagerar sig i flera olika volontärjobb. Ett exempel var arbetet med att skaffa prenumeranter till Stockholms Tidningen, som återuppstod 1981. Engagemanget i Coop och hjälporganisationen Utan Gränser växte också under 1980-talet. Hennes arbete som butiksråd i den lilla Konsumbutiken på Kostervägen gav henne nya kontakter och vänner för livet.

Fantastisk människa. Vilka insatser gjorde inte hon där hon levde och hade sin vardag. Jag hade förmånen att i några år arbeta tillsammans med henne när hon var butiksråd för Coop Servus Baggeby. Hon skickade med så mycket i mitt fortsatta liv. Saknar väldigt mycket den typen av människa i dagens samhälle.

Så skrev Björn Byström på Facebook i samband med Mammas bortgång 2013. Björn var butikschef för Servus på Kostervägen i början av 1980-talet och det var han som banade väg för mig och fostrade mig i butikschefsyrket. 1986 började jag hos honom när han flyttat till en betydligt större butik på Södermalm, Konsum Vintertullstorget. Två år senare och efter en rad olika utbildningar tog jag efter sommaren över butiken. Bilden nedan på den lilla Servusbutiken på Kostervägen är hämtad från Mitt i Lidingö.

Även om förlusten i valet 1976 gav Socialdemokratin en ordentlig känga fanns det sammanhängande kittet i atbetarrörelsen fortfarande kvar under stora delar av 1980-talet. I en liten högerorienterad kommun som Lidingö märktes detta extra tydligt. Man höll ihop och de engagerade möttes i olika konstellationer. Konsum, Fackföreningarna och ABF hade ett nära samarbete med partiet och de olika underavdelningar som fanns. Alla kände alla och det fanns ett sammansvetsat släktskap i den socialdemokratiska familjen. Av kritikerna benämnd som svågerpolitik. Fackföreningen Byggnads hade en stor och fin kursgård ute på Elvik, Rönneberga. Där kunde de lokala politikerna och volontärer träffas och diskutera med partitoppen. Här fanns möjlighet för Olof Palme, Sten Andersson, Pierre Schori och många andra att träffa gräsrötterna i partiet och gräsrötterna fick en möjlighet att validera topparna och politikens förankring i vardagen, hos det stora flertalet. Den tidigare stadsministern hade naturligtvis lite rockstjärnestatus, men det var en rockstjärna utan divalater och som gärna deltog i diskussionerna. Kabinettsekreterare Pierre blev mer en partikamrat och vän till familjen. Mamma hade aldrig något blint och religiöst förhållande till arbetarrörelsen och Socialdemokratin. Hon var pragmatisk och ärlig och sa vad hon tyckte. Det som hon tyckte var bra var bra och det som hon inte gillade fick vännerna höra. Hon var duktig på feedback även om det stundtals var svårt att få sin röst hörd när partipiskan ven som värst. I Konsum var det lättare. Där kunde hennes erfarenheter av kundbemötande och sinne för ordning och reda få fritt spelrum. Rollen som butiksråd tillsammans med Linnea Hult med flera var bara en del hon engagerade sig i. Insamlingara till den kooperativa hjälporganisationen Utan Gränser blev med tiden en allt viktigare del för henne. På bilden nedan till höger tillsammans med Linnea bär Mamma en klänning med svart spets. För henne något nytt och vågat. Initiativet till inköpet av klänningen var helt klart påverkat av de latinamerikanska kvinnor, som i början av 1980-talet flytt förföljelserna i Chile och hamnat hos oss. Det var färgstarka kvinnor som tog Lidingöborna med storm. Inte minst Pappa som blev helt uppslukad av dessa uttrycksfulla och vackra kvinnor som gärna kramades och kysstes på kind.

Enligt gästboken besökte några av dessa Chilenska kvotflyktingar lägenheten på Baggeby Torg 1983. Besöket påverkade både henne och Pappa och Arbetarekommunen på ön fick nytt liv. Alla frälstes av den nya friska vågen av socialism och kampvilja, även Mamma, men hennes förmåga att se och inte bara blint följa med, skapade vissa sprickor. När Mamma upptäckte oförätter och personer som utnyttjade vårt surt förvärvade sociala skyddsnät till egen vinning reagerade hon, men möttes då av en viss tveksamhet, även från Pappa. Många av de Chilenska flyktingarna hade ett politiskt och fackligt förflutet i hemlandet. Fackliga förtroendevalda var ett legitimt villebråd för militärjuntan. De som inte lyckades fly hamnade i fängelse och många mördades. Det var därför naturligt att de sökte sig till de politiska föreningar i Sverige som hade hjärtat till vänster, så att säga. En av dessa flyktingar var Claudio på bild ovan till vänster. Han fick senare en viktig roll i kommunpolitiken på Lidingö för Socialdemokraterna och blev en sann vän till både Mamma och Pappa.

1983 är också året då jag lämnar föräldrahemmet och flyttar in i en egen liten tvåa på Kungsholmen. Utan Mamma hade det förmodligen inte varit möjligt. Mitt uppbrott från familjen och min resa mot ett självständigt liv på 1980-talet innebar givetvis förändringar inte bara för mig.

Det började redan 1978 när jag tog körkort och kunde skaffa en egen bil. Fortsatte 1979 med att jag fick jobb i den lilla Konsumbutiken på Kostervägen. Ett arbete jag utförde på kvällar och helger parallellt med mina studier på Vasa Gymnasium. Jobbet skapade en viss ekonomisk frihet, men gav mig också ett nytt perspektiv på mig själv, när jag blev bedömd och uppmärksammad i ett sammanhang utanför både skolans referenser och den lilla tvåan på Baggeby Torg. Efter avslutade studier och en examen på Vasa Gymnasium ryckte jag in i lumpen 1981. Bilden nedan till höger poserar Mamma på den stora vallen Afsluitdijk vid Ijsselmeer i Holland 1979.

Det ena ledde till det andra och när jag muckade från det militära hade jag en flickvän i Köpenhamn. Helle, som skymtar på bilden ovan. Vi växelvis bodde i hennes lilla etta i Köpenhamn och hos Mamma och Pappa på Lidingö. Den lilla tvåan på Lidingö blev om möjligt ännu mindre då, när även Helle skulle rymmas, men Mamma såg till att vi trivdes och att vi fick lite tid för oss själva. Jag hade lättare att planera mitt jobb, så mesta tiden spenderade vi i Köpenhamn. Jag kunde jobba en hel månad i sträck och sedan vara ledig en längre period, eftersom jag inte hade något fast schema utan jobbade som timvikarie. Både Pappa och Mamma gillade Helle och att jag hade hittat en tjej, men tyckte det var dags för mig att ta steget fullt ut. Pappa ville bara att jag skulle flytta medan Mamma var lite orolig för att jag skulle hamna permanent i Köpenhamn. Hennes organisationsförmåga och administrativa begåvning sa att det bästa vore nog om vi hjälpte sonen till ett boende i Stockholm. Jag var ju enda barnet och den enda som kunde se till dem på ålderns höst.

Arbetarstadsdelen Kungsholmen hamnade i fokus. Där bodde en av Pappas arbetskamrater i ett slitet hus på Fleminggatan med en mörk och lite läskig innergård. Den delen av Kungsholmen var inte så lockande, men tack vare eller på grund av en kompis till en kompis som flyttade in i det speciella huset på John Ericssonsgatan och som jag besökte, skapades ett intresse. Markeliushuset även kallat Kollektivhuset var ett speciellt boende med mathiss till alla lägenheterna och restaurangkök i bottenvåningen, men det var omgivningarna och närheten till vattnet, som fick mig att börja drömma om ett boende i området. Den här delen av Kungsholmen hade jag inte någon tidigare erfarenhet av. Här var det fint. Här skulle jag kunna bo. Mamma och jag lusläste lägenhetsannonserna och hade varit på en visning av 17 kvadratmeter på Pipersgatan när vi på hemvägen passerade mäklaren på Scheelegatan. Vi tittade i skyltfönstret och letade efter något passade när Mamma sa:
-Vi går in och pratar med dem.

Där inne träffade vi en mäklare som efter att hört våra krav började leta både i sitt minne och i olika pärmar. -Jag har en jättefin liten minitvåa som ni måste se, det finns en köpare, men gillar ni den och snabbt kan komma upp med handpenningen kan vi skriva avtal, sa hon och hoppets stjärna om ett eget boende hade tänts.

Vi bokade tid för visning och hemma på Lidingö berättade vi nyheten för Pappa, som inte blev imponerad: -200 000, det var det dummaste jag hört, du kommer skuldsätta dig för resten av ditt liv och alltid vara beroende, du kommer ångra dig, sa han.

Mamma lugnade ner honom något och efter att vi varit och tittat på lägenheten kom de bägge överens om att hjälpa mig med handpenningen. Jag var helt såld på lägenheten. 39 kvadratmeter på Pontonjärgatan 16 med utsikt över Riddarfjärden. Redan samma vecka åkte jag in till mäklaren med 20 000 i ett kuvert och skrev på överlåtelseavtalet. Mamma hjälpte mig sedan med banken och lånet på 180 000 kr med en årlig ränta på 15%. Hon hjälpte mig också med en kalkyl för att ta fram månadskostnaden. Bara räntan blev 2 250 kr/månad och sedan skulle jag även betala en avgift till bostadsrättsföreningen på över 1 000 kr samt de fasta avgifter som följer med ett boende; el, telefon och försäkringar. Det blev sammanlagt över 4 000 kr i månaden. Låter inte mycket, men omvandlat till dagens penningvärde skulle det motsvara över 12 000 kr enligt SCBs prisomvandlare. Dessutom hade jag en flexibel inkomst och vissa månader när jag bodde i Köpenhamn fick jag knappt ut 4000 kr. När det kärvade var jag alltid välkommen hem till Mamma och Baggeby för ett riktigt mål mat.

December 1983 skrev jag på avtalet och både Mamma och Pappa engagerade sig i flytten och installationen till mitt nya boende. Pappa och jag köpte möbler på Överskottslagret i Solna. Fyra stolar och ett rejält skrivbord blev mitt nya matmöblemang. Ett matbord vi fortfarande idag använder 41 år senare. Mamma sydde gardiner och klädde om stolar. Jag hade redan innan i det så kallade pojkrummet etablerat en viss funktionell inredning med bokhyllor och en bäddsoffa, som jag kunde ta med mig. Mellan Jul och Nyår det året sov jag för första gången i mitt nya hem och stoltheten visste inga gränser. Jag tror att Mamma drog en lättnande suck eftersom hon under en längre tid sett att lägenheten i Baggeby inte räckte till och blev trång. I synnerhet då det gällde mina ganska frekventa konfrontationer med Pappa, men även när det gällde Helle och hennes besök. Nu kunde vi ha ett eget liv även i Stockholm och sommaren 1984 tar hon med sig sin Mamma upp, för att visa de nya förutsättningarna i Stockholm.

Livet i Baggeby utan mig

1984 var året som inledde en ny fas i livet för trion som delat det mesta i tjugotre år. Både möjligheter och utmaningar stod för dörren, men Mamma hade fått som hon ville - ha sin son kvar i Sverige och Stockholm. Relationen mellan oss blev inte sämre för att vi inte bodde ihop. Snarare bättre och mer av frivillig karaktär.

Mamma och lägenheten i Baggeby fortsatte att vara central. Vi ungdomar var utflugna och många med mig bodde inne i stan, men banden till Lidingö var starka och besöken hos Mamma frekventa. Hon hade alltid något att bjuda på förutom ett brinnande intresse för vad vi gjorde och våra planer. Ovan till vänster är det jag och Christer som får ta del av något läckert, till höger är det Fredrik och Nettan som tillsammans med mig är på besök. Vi tre spelade Squash på Lidingö en gång i veckan och efter varje pass svängde vi förbi Baggeby och drack te hos Mamma.

Att resa och besöka outforskad mark har alltid varit något som präglat familjen Sörstrand och efter somrarna i Gräsmark ville Pappa gärna komplettera sin lista över Svenska besökta städer. Mamma och jag hängde på. 1974 Bohuslän, 1975 Ångermanland och 1976 det helt outforskade Öland.

1977 revolutionerades familjens resande och tillsammans med Moster Julia, Jonas och hans Mamma Ingrid flyger vi till London. Eftersom Pappa hade en ganska fast hållning när det kom till utlandsresor och ansåg att Sverige hade så mycket mer att ge och så många outforskade delar, var det helt klart Mammas påverkan, som gjorde resan möjlig. Den öppnade upp för ett fortsatt resande utanför landets gränser. Redan 1979 åker jag med på en bussresa ner till tulpanernas förlovade land Holland. England och London hade inte imponerat på Pappa, men i Holland hittade han ett land med en kultur han gillade. Här smakade kaffet kaffe och potatisen var kokt inte friterad. Mamma tyckte att både London och Holland var spännande, men var heller inte lika känslig när det gällde maten, men såklart optimerades upplevelsen om alla i familjen trivdes.

I början av 1980-talet reser de till Sovjetunionen på egen hand. En spännande resa med båt, buss och järnväg precis innan glasnost och perestrojka med stopp i både Leningrad och Moskva. Bilden nedan till höger ljuger på ett sätt, då den skulle kunna illustrera ett besök i Thailand, men någon Thailandsresa blev det aldrig. Bilden är från en resa till Jämtland och tagen utanför den Thailändska paviljongen i Ragunda.

1985 går Pappa i förtidspension och vardagen för honom förändras. Det förändrade livet för Mamma också, med en man som var hemma på dagarna. På ett sätt kunde det underlätta vardagen, men var samtidigt ett bekymmer. När förtidspensionen godkändes och gick igenom var det en vinst och en lättnad för dem båda, men tomheten efter ett över fyrtioårigt yrkesliv var något de inte tagit med i beräkningen. Sökandet efter meningen med livet blev på nytt aktuellt. En ny rolig bil köptes in och Pappa skaffade en systemkamera. Det blev senare även en filmkamera och han började dokumentera människorna och miljöerna på Lidingö och deras resor och mindre utflykter.

1986 mördas Olof Palme på öppen gata. Mordet är en dolkstöt i hjärtat på hela vårt samhälle. På ett sätt ett uppvaknande, men samtidigt ett abrupt slut på den öppenhet och de visioner som präglat landet sedan krigsslutet 1945. Rädsla och försiktighet blev något nytt vi alla fick lära oss. Sverige blev en del av världen på riktigt.

Samma år fyllde Pappa 60 år. Vi planerade ett längre resa tillsammans upp till Nordkalotten, för att fira detta och åter göra något tillsammans. Livet med Helle hade tagit slut och jag hade träffat en ny tjej Anneli. Vi bodde tillsammans i min lägenhet på Kungsholmen, men förhållandet var ganska nytt, när vi beslutade att göra denna resa tillsammans alla fyra.

Kanske lite naivt och vågat, men samtidigt naturligt för mig. Mamma och Pappa kom liksom på köpet om man ville ha ett förhållande med mig och resan lockade ju samtliga.

Det blev dock lite trångt, så att säga. Att vara så nära under en så lång tid var en utmaning. En utmaning med varierat resultat. Timmarna i bilen var påfrestande och när vi kom till ett boende skulle vi bo tillsammans om än i skiljda rum. Vi hade förbokat en liten stuga i Björkliden i en vecka, men resan upp och på omvägen hem genom Norge litade vi på turen och att det skulle finnas något boende längs vägen.

Naturligtvis blev det slitningar och jag hamnade så klart i skottlinjen när Mamma och svärdottern hade olika åsikter. I efterhand kan jag se på situationen med lite andra ögon. Då tyckte jag att Anneli bara skulle anpassa sig, men hade svårt att uttrycka det direkt till henne. Hon var ny i familjen och behövde bara lära sig våra rutiner och beteende, men it takes two to tango förstår jag nu.

Förenklat och sammanfattat blev det en kultutkrock, som tillfälligt störde relationen mellan mig och Mamma, men som egentligen handlade om Annelis förväntningar på mig. Förväntningar som jag aldrig kunde leva upp till. Efter ett par allvarliga försök valde vi senare att gå skiljda vägar. Trots allt blev det en fantastisk resa där vi alla fick uppleva naturscenerier som fick oss att häpna. Särskilt vägen hem över Lofoten imponerade på oss alla.

1989 tillbaka i Baggeby

Pappa hade varit pensionär i fyra år när jag januari 1989 tar över ansvaret för den lilla Konsumbutiken på Kostervägen. Konceptet hette Servus och skulle leverera service från 9-21 i princip alla dagar. I mitten av 1980-talet hade Konsum som detaljhandelsföretag reformerats och delats upp i målgruppsanpassade koncept som var och en hade en egen strategi och egen profil. Konsum blev Gröna Konsum med en tydlig färskvaruprofil, de mindre butikerna blev Servus med fokus på tillgänglighet och service och de gamla Obs-butikerna, som senare efter bildandet av Coop Sverige bytte namn till Coop Forum, behöll sitt stormarknadskoncept.

Den lilla butiken var nedgången och illa skött när jag tog över. Man hade sminkat grisen med färg och ett rödvitt manér som skulle locka samtidens kunder från Seven Eleven, men skrapade du under ytan och synade bakomliggande lager och kylar blottlades ett stort behov av renovering och hos personalen ett helt nytt sätt att tänka på. Allt i konceptet hade handlat om att trimma ytan, det synliga, och väldigt lite om förvaltning, underhåll och respekt för detaljerna. Jag lyckades få över en tjej, Mia, från min tidigare butik på Söder, Konsum Vintertullstorget, men uppgiften kändes ändå stundtals omöjlig. Då kom plötsligt Pappa som en räddande ängel och jag kunde utnyttja hans vilsenhet i hans relativt nya situation som pensionär. Han blev med tiden en omtyckt butiksvärd. Hans sociala begåvning och lokalkännedom tillsammans med min och Mias, skapade ett förtroende som vi alla kunde bygga vidare på. Mamma var redan engagerad som Butiksråd, men hennes närvaro i butiken var begränsad, då hon fortfarande hade ansvar för driften i Bokbinderiet. Hustomten Pappa däremot var alltid där och efterhand skapade han egna ansvarsområden. Till en början skötte han om blommorna och när våren kom ordnade han plant- och blomjordsmarknad på trottoaren utanför butiken. Rune Lundgren, en tidigare distrikt- och Domuschef på Lidingö bodde ovanför butiken och hade som pensionär börjat arbeta som säljare för blomjordsproducenten Hasselfors. Han besökte oss frekvent och kombinationen av oss tre ledde till en säljsuccé. Jag beställde pallvis med blomjord av Rune och Pappa såg till att jorden blev såld. Ryktet gick på ön och den lilla butiken lockade fler och fler. Pappa erbjöd full service och körde ut jorden till kunderna och affären växte. Många lockades av de prisvärda sextioliterssäckarna och vid några tillfällen blev Pappas Saab för liten. Han ordnade då direktleverans från Hasselfors till villaträdgården. Ingenting var omöjligt och förtroendet växte.

Det var vid den här tiden som idén om en sorts hemtjänst föddes. I Mammas och Pappas vänkrets började några få svårt att att klara vardagen själva och sökte sig därför till områdets äldreboende, Baggeby Gård. Mamma och Pappa började handla åt några vänner där och såg till att varorna levererades. Snacket gick på äldreboendet och snart ville fler ta del av denna service, som också gav de boende ett socialt avbrott i vardagen. Snart hanterade de hela äldreboendet och de boendes behov av matvaror och förbrukningsartiklar. Mammas organisatoriska förmåga tillsammans med Pappas energi fungerade bra och det hela växte till en affär i affären. På 1970-talet fanns fortfarande skubb i butikerna och varorna kördes hem till kunden på flakmoppe, men rationaliserades succesivt bort och ansvaret flyttades från butiken till kommunen. Mammas och Pappas hemtjänst upplevdes som en renässans och ett återinförande av denna uppskattade service. Helt plötsligt hade Pappa hittat en ny mening med livet och Mamma hjälpte till så gott hon kunde. Hon närmade sig pensionsålder och den 15 januari 1992 fyllde hon sextiofem år. En mer strukturerad verksamhet tar form och hon skapar ett kundregister där medlemskorten i Coop registreras, så att alla kunder skulle få del av återbäring och bonus på sina köp. Hon tar upp beställningar på telefon och håller koll på kundernas inköp. En del kunder tyckte det var så roligt att få besök, att de beställde varor som de inte behövde. En dam, kanske lite förvirrad, beställde varje vecka rutinmässigt ett stort paket Husman Knäcke, tills Mamma frågade: - Har du redan ätit upp paketet du fick förra veckan?

Deras leverans av livsmedel var inte bara en leverans, utan blev en hemtjänst där omsorgen och kontakten med människorna blev minst lika viktig, som att dra in pengar till sonens butik. Under butiken fanns en källare som tidigare använts som lager för säsongs- och sällanvaror. Den gjordes om till en samlingslokal för stämmor och andra publika arrangemang. Mamma ordnade temakvällar och undervisade medlemmarna i kooperation tillsammans med representanter från Konsumentföreningen Stockholm. I den contexten kunde hon samtidigt förmedla och sprida behovet av att hjälpa andra. Hon sålde Afrikanska tyger, smycken och sina hemstickade fjärilar till förmån för biståndsorganisationen Kooperation Utan Gränser, som idag heter We Effect. På bilden till vänster tas Tant Stahl omhand på ett besök i källaren av Mammas butikrådskollega Linnea.

Som nybliven pensionär går en barndomsdröm i uppfyllelse. Tillsammans med mig och Pappa får hon 1992 uppleva våren i Paris och ta del av den magi som staden utstrålat under hela hennes liv, i böcker, på film och genom mina bilder och berättelser. Förutom klassikerna Tour de Eiffel, Moulin Rouge, middag på La Coupole och strosa längs Champs-Élysées besökte vi några av stadens parker. Den botaniska trädgården Jardin des Plantes uppskattades av både Mamma och Pappa. Deras intresse för växter både i kruka och i fri jord var något de hade gemensamt. Det var alltid ett litet bekymmer varje gång de skulle lämna lägenheten i Baggeby, om än för en kortare resa. Antingen löstes bevattningsfrågan med en granne eller också skapades det genom baljor, skålar och solskydd förutsättningar för alla deras växter att själva överleva.

Ett omvälvande 1990-tal

1993 tar jag över Konsum Erik Dahlbergsgatan på Östermalm och lämnar Mia och de andra i den lilla butiken på ön. Samma år visar jag Mamma och Pappa Italien. En välarrangerad upplevelseresa till Toscana med guide och ett omfattande tvåveckorsschema. Mamma var drivande i planerandet och för henne var det framförallt Rom som lockade, Kristendomens viktigaste vallfärdsort efter Jerusalem. Jättestort för henne och magiskt att de ville att jag skulle följa med. Hemtjänsten får genom flytten en ny basbutik och deras upptagningsområde utvidgas, men det var fortfarande Baggeby Gårds äldreboende som var prioriterat. Efter fyra framgångsrika år på Erik Dahlbergsgatan var det åter dags att byta butik. Konsumledningen hade problem med en lite större butik i korsningen Fleminggatan-St Eriksgatan på Kungsholmen, min hemmaplan sedan drygt tio år. 1996 började jag ett omfattande förändringsarbete där. Jag bodde då tillsammans med Ingela, som jag lärt känna på Konsum Erik Dahlbergsgatan. Vi fattade tidigt tycke för varandra och tidigare samma år hade vi gift oss. Vi hade inte haft något bröllop utan vigseln skedde ingognito, borgerligt och i all hemlighet i Stockholms Rådhus den 18 januari. Ingela hade sina rötter i Skellefteå och när sommaren kom reste Mamma och Pappa upp för att träffa brudens föräldrar och syskon. Ingelas Pappa Paul hade gått bort redan 1993, efter en längre tids sjukdom, men Mamma Greta och syskonen till Ingela tog emot dem med öppna armar. Särskilt för Mamma var detta viktigt. Hon ville aktivt delta i arbetet med att skapa en skyddande och bevarande enhet runt brudparet och förutsättningar för en hållbar relation, som kanske skulle resultera i barnbarn. Hon hade än en gång öppnat sitt hjärta på vid gavel och den här gången trodde hon lite extra mycket på sonens val av livskamrat.

Oavsett om det gällde gamla Lidingöprofiler, systrarna från Kvinnoklubben eller studiekamrater från alla turer med Konsumskolan var Mammas hjärta alltid öppet. Ovan bara några exempel. Från vänster Fru Fors, i mitten Käte Diedrichsen från Kvinnoklubben och till höger Astrid i Fjärdhundra som Mamma och Pappa ofta besökte. Den 8 februari 1997 kom Fredrika och Mamma blev Farmor. Stort för oss alla. Både hon och Pappa var ett enormt stöd för den nya lilla familjen och fanns alltid till hands om vi behövde hjälp.

Drygt tre år senare när Gabriel den 1 oktober 2000 kom sattes deras omsorg och kärlek till sina barnbarn verkligen på prov. Bara fjorton dagar gammal blir Gabriel allvarligt sjuk i en ensufalit, en infektion i hjärnan och hamnar på intensiven. I tio dagar svävar han mellan liv och död på Astrid Lindgrens barnsjukhus och Mamma och Pappa hjälper till med att ta hand om Fredrika. Det var några dramatiska dagar som sedan kom att prägla uppväxten för både Gabriel och Fredrika och hur resten av familjen kom att tackla vardagens utmaningar.

Gabriel överlevde krisen och utvecklades till en kämpe. Han var tvungen att börja om från början med allting. Hjärnan hade gjort en hård omstart och behövde konfigureras på nytt. Allt som var inställt och klart redan i Ingelas mage behövde justeras och aktiveras. Till det krävdes professionell hjälp och otaliga var besöken hos olika specialister. Logopeder, psykologer, ögonläkare och specialister inom neurologi. Parallellt med sjukhusbesöken fanns en tämligen normal vardag med hämtning och lämning på dagis i en familj som tacksamt försökte att leva som vanligt i så hög grad som möjligt.

Mammas och Pappas insatser i synnerhet under hans första år var oersättliga och skapade en trygghet och stabilitet i allt det nya och osäkra. Särskilt för Fredrika som på så sätt fick en alternativ miljö, där hennes behov av uppmärksamhet och kärlek fick en alldeles egen och dedikerad plats, vid sidan av den ständiga fokuseringen och oron över lillebror.

Barnen knöt oss samman igen på ett naturligt sätt och jag tror att framförallt Mamma fick en tydligare och mer meningsfull roll. Hon blev på nytt delaktig i ansvaret att dela med sig av sina erfarenheter till den yngre generationen, genom sin klokhet, sitt agerande och kärleksfulla omhändertagande. De här tretton åren mellan 1997-2010 betydde otroligt mycket. Kanske extra mycket för Mamma, men givetvis betydde det mycket för oss alla. Själv hade jag vuxit upp utan Mor- och Farföräldrar. Även om Mammas systrar på ett värdefullt sätt representerat den äldre generationen, så var detta anorlunda och knöt ihop generationerna på ett tydligare och mer familjärt vis.

1997 när Fredrika föddes hade jag lämnat butiken på Gärdet och börjat på Kungsholmen. Ingela jobbade kvar, men med ny butikschef blev åter den lilla butiken på Lidingö bas för Mammas och Pappas så kallade Hemtjänst. De flyttade verksamheten och Pappa hade redan etablerat sig som hustomte hos Lampi, den nya butikschefen på Kostervägen. Framtiden var inte så ljus för den lilla butiken. Ledningen hade beslutat att den skulle avvecklas. Det blev ändå några år innan verksamheten helt lades ner omkring millenieskiftet. Både Mamma och Pappa hade ju blivit Farmor och Farfar, så tillsammans med sitt sociala engagemang och politiska uppdrag hade de att göra ändå.

Efter händelsen med Gabriel ansågs jag inte längre lämplig som butikschef och förflyttades såsmåningom till Nacka Forum för att stötta butikschefen Agneta, som drabbats av cancer. Ett ganska plågsamt avslut på min karriär inom Coop. På ett sätt skönt att slippa helhetsansvaret, men märkligt hur kontakterna med ledningen för Coop förändrades. För dem blev jag helt plötsligt osynlig och behandlades som luft. Jobbet som alltid varit centralt för mig blev sekundärt och jag försökte istället fokusera på familjen. Efter en tid dog Agneta och jag och hennes syster Gerd, som också jobbade i butiken, tog tillfälligt över butiken i väntan på en ny butikschef. Dialogen med ledningen blev lite bättre och tillsammans gjorde vi en omfattande renovering av butiken. 2007 hade vi nyinvigning och vi hade fått en ny butikschef i Jan-Erik. Vi kom bra överens och hade en rolig tid tillsammans ända fram till hösten 2009 då jag sa upp mig. Hade fått en hyffsad överenskommelse med HR, som gjorde att jag fick ta del av trygghetspaketet och tre månaders arbetsbefriad uppsägningstid. Det betydde mycket för mig, men efter trettio år, 1979-2009, förväntade jag mig åtminstone ett tack från ledningen. Icke. Pappa hade fått guldklocka högtidligt utdelad i spegelsalen på Grand Hôtel och Mamma hade fått en pampig och vacker kristallskål från Orrefors av Stig. Det kändes lite futtigt att i ett företag byggt på folhemmets och kooperationens värderingar uppleva detta, men mycket hade hänt med kooperationen under 1990-talet. Medan resten av världen införde platta organisationer och rev pyramider kämpade kooperationen med att behålla avståndet mellan de operativa delarna och den hierarkiskt styrda ledningen. Jan-Erik och personalen på butiken såg ändå till att jag blev ordentligt avtackad och fick ett fint avslut. Mamma spelade också en viktig roll i allt detta med sin klokhet och förmåga till klarsynthet. -Du vet ju ändå vad du åstadkommit, även om ingen annan ser det ska du känna dig stolt, förlusten ligger hos dom som inte kan lyssna och värdesätta andras engagemang och delaktighet. Du kommer hitta en ny plattform där din begåvning bättre kommer till användning. Var så säker, kommer jag ihåg att hon sa för att skingra min bitterhet och ånger.

Fredsduvan

I april 2003 inledde USA och Storbritannien ett krig mot regimen i Irak, som anklagades för att ha massförstörelsevapen och kontakter med terroristerna i al-Qaida. Saddam Hussein föll, men visionen att ”sprida demokrati” till Mellanöstern visade sig inte hålla. Tvärtom bidrog invasionen till att Irak började falla sönder och verkligen blev ett hot mot omvärlden.

/Utrikespolitiska Institutet 28 februari 2023

Den Svenska hållningen blev en stor besvikelse för Mamma och trots den dåvarande utrikesministern Anna Lindhs uttalande om att ett krig som förs utan stöd i FN:s stadga är ett stort misslyckande, var den allmänna Socialdemokratiska hållningen ett accepterande. Det blev droppen för Mamma som i protest lämnade Kvinnoklubben. Hennes bestämda hållning att våld föder våld och krig bara skapar martyrer och en blodtörst efter hämnd, var fundamental för henne. Det betydde inte att hon var konflikträdd och tyst i debatten. Hon var förvisso inte så förtjust i debatt och den binära uppdelningen i rätt och fel, vi och dem, utan föredrog alltid dialog. Hon valde sina strider, men var aldrig rädd för att säga sin mening. Politik är debatt och därför blev den politiska scenen i Lidingö Arbetarekommun i snävaste laget för Mamma. Trots en övergripande gemensam övertygelse kunde den interna debatten vara dränerande. Personliga initiativ avfärdades och det fanns en rädsla för att vissa tankar kunde splittra en redan splittrad rörelse.

2003 mördas Anna Lindh. Ytterligare ett hårt slag mot det Sverige som Mamma varit med och byggt upp. Ett Sverige som redan efter mordet på Olof Palme förändrats. Vi Svenskar har succesivt sedan blivit allt mer försiktiga och rädda. En rädsla som lett till inskränkningar avseende vår frihet. Det har också skapat ett ökat avstånd till våra folkvalda som i sin tur skapat ett misstroende och blivit ett reelt hot mot demokratin. När världen efter andra världskriget kom till lilla Sverige var vi inte riktigt förberedda på följderna. När vår delaktighet i världsordningen sedan ökade, genom medlemskapet i EU, globaliseringen och extrema politiska utspel, ställdes helt nya krav på oss och utmaningarna blev än större. Med en politisk ledning som inte har förtroende och som endast fiskar efter fler röster till nästa val, handlar den politiska debatten mest om att hitta syndabockar, inte så mycket kring gränsöverskridande och hållbara lösningar. I hela sitt liv försökte Mamma, i det lilla, hitta vägar framåt och bygga broar över de sprickor hon upptäckte. Hon hade tidigt lärt sig att navigera i olika samhällsskikt och hade en bredd när det gäller förtroende. Hon hittade budsförvanter och samarbetspartners i alla läger, oberoende av politisk färg eller ställning i samhället. Hon var alltid påläst, men också ödmjuk och en fantastisk lyssnare. Hon ville gärna jämföra sin hypotes med andras och hon var aldrig rädd för att prova någonting nytt eller efter test avfärda något mindre bra. Kanske kan barnens vittnesmål kring hennes sätt att vara ytterligare stärka denna magiska förmåga att befinna sig i nuet. För Mamma blev Fredrika och Gabriel ett sätt att se sig i spegeln. Deras direkta och spontana reaktioner gav henne vägledning, energi och svar på tal. Ett ömsesidigt givande och tagande, som jag som barn fick uppleva och som hon fick möjlighet att nu åter igen dela med sig av till nästa generation. På bilden oven till höger firar vi Mammas 80 årsdag ute på Lidingö 15 januari 2007.

Våra gemensamma globala utmaningar ter sig omöjliga att lösa. Vi måste mobilisera och skapa enighet för att tillsammans i takt skapa förändring. För Mamma var det lite tvärtom. Hennes väg var att titta inåt på sig själv och fråga: -Vad kan jag göra? -Hur kan jag bidra?

I stort som smått kan vi inte förändra andra, men vi kan förändra oss själva. Ord betyder egentligen så lite, medan handling skapar reaktioner och bidrar ofta till att fler blir engagerade. Hennes fjärilar är ett bra exempel på något litet och tillsynes obetydligt som gav eko ända in i Riksdagshuset och kanske ännu längre, vem vet. Att det var just fjärilar hon virkade och sålde gav den så kallade fjärilseffekten ännu ett ansikte. Begreppet används inom kaosforskningen för att beskriva att en marginell påverkan i en del av ett system kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans i systemet.

Mamma var en liten människa, knappt en och en halv meter hög, men stor som person, en liten superhjälte med övertygelsen att ingenting är omöjligt. Hennes engagemang för att hjälpa och stötta gav aldrig vika. Hennes tro på att allt gick att lösa var på riktigt och inte något hon sa för att avisa och marginalisera. En del av denna positiva syn på vardagens utmaningar tror jag att hon lyckades överföra till mig och barnbarnen. Egenskaper som skulle bli avgörande för att hantera de kriser som kom att drabba oss.

Sommaren 2009 reste vi alla tillsammans i en hyrd minibuss till Västergötland för att delta på Sörstrands släkträff i Norra Härenes bygdegård. Många spännande möten för oss alla och samtidigt en påminnelse om livets ändlighet. Pappa var den enda som fortfarande var i livet från sin generation. Vi bodde alla hos Helena, som hade ett stort hus inne i Lidköping. Hon är min kusin Lizzies dotter och jämngammal med mig. Det hela ledde till en ökad kontakt med mina kusiner och deras barn på Pappas sida, men blev på ett annat sätt en sorts final för Mamma, ett sätt att tacka för sig och i ett större sammanhang ta adjö. På hennes sida fanns då bara Rolf och Anita kvar. Deras Mamma och min Moster Julia hade gått bort i juni samma sommar. Senare den sommaren ramlar Mamma tillsynes okontrollerat när hon och Pappa besökte Skansen. Inget hände och det hela passerade utan några vidare åtgärder förrän hon åter ramlar, denna gång hemma i köket på Lidingö. Hon slår sig illa mot kylskåpsdörren och skadar armen. Det blev ett ganska komplicerat benbrott som behövde opereras. Hon fördes till Danderyds sjukhus och när hon vaknade upp efter narkosen var armen fixerad och allt hade gått bra, men något hade hänt. Hon var förändrad. Det var inte samma Mamma längre.

Siggebogården 2010-2013

Förändringen hade säkert pågått en tid, men operationen, narkosen och uppvaknandet markerade ett sorts före och efter för både Pappa och resten av familjen. Efter operationen blev förändringen mer synlig. Även om det till en början var små subtila signaler och endast lättare humörsvängningar, blev hon med tiden alltmer förvirrad och fick svårt att hantera de primära behoven. Det blev inledningen på en mycket plågsam process för oss alla. Efter omfattande undersökningar på Danderyds sjukhus kunde man senare under hösten konstatera förändringar i hjärnan som tydde på demens. Våren 2011 påbörjade jag en dokumentation Min Mamma är dement, som beskriver hennes sista utmaning. Egentligen kanske mer utmanande för oss än för henne. Nu fick vi möjlighet att på allvar praktisera allt vad hon lärt oss. All den kärlek och omtanke hon gett oss, fick vi nu försöka att återgälda. Pappa besökte henne nästan varje dag och jag försökte ensam eller tillsammans med familjen vara hos henne på Siggebogården varje söndag. Tre år där livskvalitet, vård och omsorg varierade och som gav oss i familjen många insikter kring prioriteringarna inom äldrevården.

Personalen, i form av vårdbiträden, sjuksköterskor och sjukgymnaster från jordens alla hörn, gjorde allt som stod i deras makt för att skapa trygghet och glädje på äldreboendet. Det var i stort en välskött och trevlig institution med många aktiviteter som bröt av mot vardagens inrutade rutiner, men den stora bristen var avsaknaden av medisinsk ledning utbildade inom geriatriken. De läkare som anlitades vid behov ringdes in och hade dålig koll på personliga behov och uppföljningen av insatser blev bristfällig och ibland helt utebliven.

Detta var och är sannolikt inte något specifikt för Siggebogården utan en generell strategi där våra äldre i allmänhet och kvinnor i synnerhet prioriteras bort i livets slutskede. Med tanke på de nedskärningar som sedan skett har situationen med all säkerhet försämrats och problemen blivit än mer uppenbara. Tuffingen Mamma fick tillslut ge upp och jag tror att hon var nöjd och mätt på livet, när hon med sin man Pappa Kalle vid sin sida, somnade in för gott på natten den 7 mars 2013. Knappt två veckor senare den 19 mars begravde vi henne i Lidingö kyrka. Det blev en fin liten cermoni för de närmaste dokumenterat här på Unikaboxen, Mammas begravning.

Denna krönika över hennes liv har varit en resa. En resa tillsammans med Mamma tillbaka i tiden och ett närmande jag saknat under många år. Vissa funderingar kommer aldrig bli besvarade. Det är för sent nu, men mycket hann vi gå igenom medan hon levde. Arbetet har varit spännande och gett mig många insikter, men har också varit jobbigt och sorgligt. Framförallt arbetet med dokumentationen av hennes sista år i livet blev jobbigare än jag räknat med. Trodde nog lite naivt att jag var klar och hade lämnat den, men allt kom tillbaka tillsammans med både ånger och skam. Sammanfattningsvis hoppas jag att resultatet av mina ansträngningar levandegör ett liv på jorden, så som jag uppfattade historierna och själv upplevde det. Jag saknar dig Mamma, dina kloka kommentarer och kärlesfulla insikter.

Vi tänker på varandra