Jag skriver mina texter och min musik, jag ansvarar för allt från inspelning till albumomslag
och finansierar varje ny utgåva. Då jag bara ger ut nytt material när jag har något att säga går det 10-15 år mellan varje album.
Trots en ansenlig mängd recensioner som ger anledning till både stolthet och en viss förundran, förekommer jag knappt i etern. Varför? Jag tillhör inte musikindustrin.
Att tillhöra musikindustrin innebär att man är "validerad" av skivbolagens talangscouter (eller "A&R's"). Man har ”upptäckts", alltså finns man och blir därmed skivbolagets ekonomiska egendom. Jag har upptäckt mig själv. Ingen industri tjänar något på mig, alltså finns jag inte.
En bolagsprofil sade mig en gång; "Det är inte radion som bestämmer vad som ska spelas och vad som ska bli en hit, det är skivbolagen". Han hade rätt. Musikindustrin styr stora delar av nöjes- och musikjournalistiken, Spotify - och vad värre är - public service.
De redaktörer på Sveriges Radio jag kommunicerade med mellan debuten 1997 och senaste albumet 2007, är i flera fall samma som idag. De sitter på sina stolar som vore de "aderton" och handlägger musik med samma offentlighetsprincip som Svenska Akademien. Deras musikval är det som hörs på riksradion; den i särklass viktigaste, finaste och mest lukrativa exponeringen en artist kan få. En exponering som handlar om pengar, STIM-pengar, SAMI-pengar, IFPI-pengar, stora pengar.
Röstningsrutinen som sker veckovis - bakom stängda dörrar - avgör vilka låtar som ska få plats på den åtråvärda "Rikslistan". Omröstningen förmodas vara vattentät mot all slags nepotism och korruption, men musiksverige är en ankdamm där skivbolagen och public service stimmat ihop sedan fiskar fick fötter. Musikindustrin har därmed en ojämförlig fördel och en monopolliknande dominans i etern.
Redaktörerna är säkert både hederliga och kunniga, men till syvende och sist handlar deras val av musik inte primärt om verkshöjd, utan om att värdera varumärken och beakta ekonomiska intressen. Låt oss kalla det "villkorad verkshöjd" på musikindustrins premisser. Hur väl det rimmar med public services devis om "trovärdighet, opartiskhet och oberoende från ekonomiska sfärer" är höljt i dunkel.
Nedan följer en karikatyr på hur enkelt det är att skapa en ny artist (och ett varumärke), och hur kommersiella och skattefinansierade aktörer samverkar vid etableringen av den fiktiva artisten "Smurfen".
Smurfen är ung, har ett fördelaktigt yttre och ett musikintresse. Är Smurfens efternamn bekant från Sveriges kultur, nöjes- eller sportelit är hälften vunnet.
Smurfen planteras i en valfri dokusåpa på Kanal 5.
Skivbolaget kommer i samråd med SR/SVT överens om att Smurfen ska medverka i Mello.
Smurfen förses med ett habilt låtskrivarteam som drillats på en hitmakarretreat på Mallorca.
Skivbolaget - med ägarandelar i Spotify - placerar Smurfen på ett antal spellistor som över en natt genererar hundratusentals streams och följare.
För lyssnaren och mindre nogräknade redaktörer bekräftar det Smurfens artistiska storhet.
Skivbolaget "beställer" ett dugligt artistporträtt av DN, och ett blaskigare dito av Expressen.
Smurfen får rotation på P4 och/eller nomineras till årets nykomling av P3.
Den välrenommerade kvällstidningsjournalisten - som extraknäcker för skivbolaget - ger albumet VG, och prisar Smurfen i Morgonsoffan.
Smurfen medverkar i Allsång på Skansen.
Jag hyser inget agg mot smurfar, inte heller missunnar jag någon framgång. Självklart finns begåvade bolagsartister - även bland de med ärvda namn - liksom det finns redaktörer och musikjournalister med integritet. Kontentan är dock att ett oberoende skapande som i konstnärligt liksom i kommersiellt hänseende kan likställas med - och även överträffa - industriskramlet, inte exponeras på samma villkor och går på så sätt miste om en potentiell publik.
Ett talande exempel; en av mina mest älskade låtar Stockholm i juli lyckas inte kvala in på Rikslistan, men får - efter några hårda ord från undertecknad - ynnesten att höras sparsamt lokalt på Radio Stockholm. Parallellt går den 3-4 gånger dagligen på den reklamfinansierade Skärgårdsradion. Med andra ord händer något så exceptionellt som att en kommersiell aktör bekräftar låtens tidlösa magi - och ger den relevant rotation - fast den kommer från ett "osignat" namn.
2022 får Stockholm i juli ny aktualitet då den röstas fram som den bästa stockholmslåten,
slagen bara av Monica Zetterlunds Sakta vi gå genom stan i huvudstadens mest spridda publikation Mitt i Stockholm. Då det är en smärre skräll och kanske mitt hittills största erkännande, mejlar jag ett antal nyckelfigurer på SR och SVT i förhoppning om att någon ser ett nyhetsvärde, eller åtminstone ger låten en ny chans att höras. P4-Stockholms dåvarande musikchef svarar; Stockholm i juli är färdigspelad för vår del".
Jaså? Är det ett regeringsbeslut? Ett kungligt påbud? Och framförallt; om Stockholmarnas röster på en låt skriven av en lokal artist inte är skäl nog för Stockholms lokalradio att helt sonika spela sönder låten, vilken kroppsdel lyssnar man med då?
Kanske har man suttit på sin skattefinansierade stol så länge att man blir villrådig när man ställs inför en smakfull, välkomponerad och hemlagad anrättning, då man i hela sitt yrkesliv serverat industrimat och halvfabrikat; ens palett har torkat ut och förtvinat.
Jag må tala i egen sak, men jag undrar; hur många andra oberoende artisters livsgärning motarbetas, ignoreras och förbigås på detta sätt? Hur många andra kreatörer går miste om en essentiell exponering och i förlängningen en värdig försörjning? Hur många andra låtskatter döms att gå lyssnarna förbi?
Är public service primära uppdrag att okritiskt saluföra musikindustrins löpande band av nya och nötta varumärken och svampiga TikTok-succéer, på bekostnad av oberoende musikskapande, originalitet och gedigna hantverk? Är public service musikindustrins filial?
Till hösten släpper jag Historien om Brödraskapet, mitt första album på sexton år. Det är sånger från min scendebut 1991 och således ett livsprojekt - och en dröm - som tagit mig över trettio år att förverkliga. Räkna inte med att den uppmärksammas i etern, men följ mig gärna på Spotify.
/Patrick El-Hag
Foto: TommySörstrand
