Då var det dags igen. Den här gången utan barn. Bara jag och min fru och en rad intressanta artister.
Det började lite "sådär". INGEN FOTOGRAFERING och fullt i auditoriet. Ingen Theresa Andersson med andra ord. Vädret är ju toppen i alla fall, så vad klagar vi på...

Kl.15:45 skulle Sofia Jannok uppträda på den nya scenen. Känd från TV!? Schysst arrade jojkar på nordsamiska. Hon gjorde ingen besviken. Roligt och fyndigt mellansnack gav extra plus och förståelse för den suggestiva musikarten.

...men hur gick det med fotograferingen då?
Eftersom alla andra struntade i förbudet pangade jag också på och det gick ju ganska bra. Stämningen kommer efter publicering kanske!?

På tal om stämning, höjdes den avsevärt när fyra damer steg upp på stora scenen för att hylla Nina Simone kompade av Ninas gamla band. Först ut Lizz Wright. En ren njutning!

Nina Simones dotter Lisa Simone Kelly skänkte glam och glädje åt tillstllningen och sjöng riktigt bra. Det var minsann inget dåligt sällskap hon hamnat i.

Angelique Kidjo tog på sig en blandroll, men huvudsakligen fick hon representera Simones Afrikanska arv. Hon inledde med några zabarre-steg. Mycket bra framträdande, som berörde mig och sammantaget med de andra kvinnorna blev detta fredagens stora behållning!!!

Här har vi magikern bland de fyra. Dianne Reeves har begåvats med ett fantastiskt instrument; hennes röst. Hon använder den på ett makalöst sätt och gör det med största möjliga inlevelse och precision. Fantastiskt!

Lizz Wright kanske ändå var bäst. Hennes mjuka och finstämda tolkningar tillsammans med sin lite blyga framtoning gjorde mig helt tagen. Körde plattan igår och hon kryper verkligen in i hjärtat på en.
(Lizz Wright-The Orchad 2008 The Verve Music Group) www.lizzwright.net

Att bege sig till nya scenen efter Nina Simone-Konserten gjorde inte Josefine Lindstrand rättvisa. Hade jag sett henne innan hade behållningen blivit bättre. Nu kändes det lite som en liten mellanbindare. Varken bu eller bäh.

Stora scenen bjöd kl.21:15 på basorgier i mastdontformat. Stanley Clarke, Marcus Miller och lillgrabben Victor Wooten, nyligen utnämnd till basisternas basist. Arbetsnamnet på turnén The Thunder Tour, överrensstämmer mycket väl med vad vi fick uppleva på scenen. Tungt så det värkte i öronen ändå uppe vid matstånden. Det blir lite tråkigt trots allt efter några solon, hur imponerande det än är.

Så kom han då tillslut, The Grandpa of Jazz, Sonny Rollins med sitt band.
Jag måste bikta mig och erkänna att det inte fanns någon platta med Sonny i min skivsamling fram till i fredags. Efter konserten såg jag till att rätta till denna pinsamhet. Han är grym!
Johannes Cornell DN skrev idag söndag:
"...kan knappast längre recenseras. Mannen, myten, legenden är snart åttio år,och även om både han själv och kompet låter bättre än på konserthuset härom året så är det svårt, om inte omöjligt, att separera honom från hans förflutna. För närmare information: lyssna i stället på skivan "Saxophone Colossus" från 1956

Jag blev klart imponerad av energin. Knappt något avbrott, inget snack utan pang på med underbara slingor och krusiduller. Bandets batterist imponerade stort coh trombonisten brorsonen Clifton Andersson.

Slutligen bara några ord om Festvalen i allmänhet. Det är kanske är den festival i Sverige som lockar flest männskor och då menar jag inte till antalet utan mixen av människor och sättet de möter varandra på området. Det är förbaskat trivsamt och jag är glad att vi fick hjälp av en norrman med finansieringen av årets festival, den 26:e i ordningen

© Foto & Text 2009 Tommy Sörstrand