UNIKABOXEN skräms över kyrkans hänsynslösa hunger efter makt och rikedomar

Idag finns flera olika uppfattningar om vad som räknas som korståg. Vissa hävdar att endast expeditionerna österut för att befria Det Heliga landet eller stödja dess Kristna invånare skall räknas. Andra anser att alla krig som auktoriserats av Påven skall räknas. Då inkluderas även den Spanska reconquistan, de nordiska och tyska expeditionerna till Baltikum och Ryssland samt den Spanska armadans angrepp på England. Korstågshistorien slutar först 1798, då Napoleon I erövrar Malta. Denna definition accepteras idag av de flesta. Vissa vill gå än längre, och hävdar att all kamp med religiösa förtecken skall betraktas som korståg och i så fall finns det inget slut och inga militära aktioner, utrensningar eller folkmord som inte kan motiveras som nödvändiga i vår strävan att beskydda våra Kristna värderingar och kontrollera vårt inflytande över resten av världen.

Bild hämtad från Wikipedia.

Bakgrund

Decentraliseringen av makten efter Karl den Stores död och uppdelningen av Västra Europa i mer eller mindre självständiga kungadömen, där den egentliga verkställande makten låg lokalt hos feodalherrarna, skapade något som för Påven liknade anarki, eftersom makt och inflytande minskade. Furstar och andra feodala stormän utnyttjade Kristendomen i sitt maktutövande och Präster tillsattes för att ingå i administrationen, vilket retade Påven Callixtus II, som redan kämpade mot den Tyska Kejsaren Henrik V i en kamp om makten över Kristendomen, Investiturstriden 1075-1122. Både Kejsaren och Påven ansåg sig ha fått sin makt av Gud. Striden slutade i en uppgörelse 1122, Wormskonkordatet, där Påven förlorade ensamrätten till Gud. Resultatet av kordatet blev att i alla Katolska stater skulle biskopen väljas på sedvanligt vis*, förutom i det mäktiga Tysk-Romerska riket, där Kejsaren kontrollerade tillsättningen av Biskopsämbetet genom en vetorätt och hans nyvunna makt uttrycktes officiellt i investituren, tillsättningen, där nu Biskopen fick motta även ring och kräkla ur Kejsarens hand.

*Under Karl den Stores tid hade Påvemakten stärkt sin världsliga makt som symboliskt visades i investituren av en ny Biskop. Biskopar erhöll av Påven vid investituren biskopsstaven, Kräklan, som tecken på sin andliga ledarställning, en ring som tecken på sin trohet och en spira som symbol för den världsliga makten över de förläningar som normalt hörde till biskopsdömet. Efter kompromissen i Worms skildes de världsliga och andliga maktbefogenheterna åt varvid spiran överlämnades av den världsliga makten, Kungen i de flesta fall.

Investiturstriden – illustration från medeltida handskrift, cirka 1150 hämtad från Wikipedia, föreställande Kejsar Henrik IV när han sätter upp Guibert som motpåve med namnet Clemens III och låter fördriva den legitime Påven Gregorius VII från Rom.

Investiturstriden – illustration från medeltida handskrift, cirka 1150 hämtad från Wikipedia, föreställande Påven Gregorius kortvariga återkomst till Rom samt hans död.

Upprinnelsen - Gudfredsrörelsen

Att inte längre kunna kontrollera investituren var ett hårt slag mot kyrkan och dess ställning som världslig och andlig ledare. För att bevaka sina intressen och återskapa förtroende i ett Medelhavsområde där alternativa recept på världsordningen hotade, både från Araber och senare Mongoler, startades en kampanj där Påven förordade ett Heligt Krig mot de otrogna, Gudfredsrörelsen. Syftet var att skapa en västlig Kristen allians. Han utnyttjade den kampanj som sedan 700-talet pågick i nuvarande Spanien, Reconquistan, och skapade en internationell samling kring återerövningen av den heliga staden Jerusalem. Korstågsrörelsen fick sin upprinnelse i det tal som Påven Urban II höll vid kyrkomötet i Clermont den 27 november 1095, då han manade till ett kombinerat fälttåg, med inslag av pilgrimsfärd, för att befria det Heliga landet. Gensvaret blev enormt. Den samlade folkskaran, så stor att alla inte fick plats i katedralen, avbröt Påven med utropet, Deus le volt, Gud vill det.

Iberiska halvön. Hämtad från Wikipedia.

Reconquistan och myterna

Den Muslimska invasionen började med slaget vid Guadalete 711 och inom fem år hade Morerna erövrat nästan hela den Iberiska halvön och gjort slut på de Visigotiska kungadömena. 718 inleddes återerövringen , Reconquistan, då den Visigotiske kungen Pelayo besegrade den Muslimska armén under ledning av Alkama vid slaget vid Covadonga. Den Portugisiska Reconquistan slutade 1250 då Algarve intogs av Alfons III och Portugal i princip fick sina nuvarande gränser. I det som kom att bli Spanien dröjde det till 2 januari 1492 innan Ferdinand och Isabella, Los Reyes Catolicos, kunde slänga ut Boabdil, den siste Moriske härskaren, från Granada och förena större delen av halvön under sina spiror.

Boabdil kapitulerar inför Ferdinand och Isabella. Kapitulationen i Granada, målning av F. Padilla 1882. Bild hämtad från Wikipedia.

Kampen mot Morerna hindrade inte att de Kristna kungadömen slogs mot varandra eller att de ingick allianser med de Muslimska härskarna. De första Kungarna av Navarra var släkt med Banu Qasi-klanen i Tudela och de Moriska kungarna hade ofta hustrur och mödrar som var födda Kristna. Taifakungarna, å sin sida, anlitade Kristna ledare som Cid Campeador för att bekämpa sina Muslimska grannar.

Först under 1000-talet kopplades kriget mot Morerna till hela Kristendomens kamp och Påvar uppmanade riddarordnar som Santiagoordern, Montesa, Calatravaordern och Tempelriddarna att delta i korståg i Spanien. Det hela kuliminerade i de blodiga slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 då 100 000 riddare och soldater från Frankrike, Navarra, Kastilien och Aragonien nedkämpade en betydligt större muslimsk armé.

Ovan fr.v. katedralen i Santiago de Compostela, Spanien. De nakna och fördömda, väggmålning från Johanneskyrkan, Nessebar, Bulgarien. Ovan t.hö. S:t Jacob på domen i Lucca, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

De verkliga och uppdiktade händelserna under Reconquistan blev inspirationen till en rad medeltida spansk och katalansk konst och litteratur. Berättelserna skapade bestående myter som förstärktes av kyrkans kanonisering av nya helgon, som i sin tur ledde till uppförandet av magnefika sakrala byggnadsverk, där katedralen i Santiago de Compostela är ett lysande exempel. Katedralen är Jerusalem och Rom Kristenhetens viktigaste vallfärdsort. Myten berättar att Aposteln Jakob efter Jesu död och uppståndelse kom med Kristendomen till Spanien. När han återvände till Judéen led han genom Herodes martyrdöden och hans lärjungar flydde med kroppen i ett magiskt fartyg utan segel eller besättning. Fartyget förde dem till byn Padron, vid nuvarande Santiago de Compostela, och kroppen begravdes i närheten. När graven med relikerna upptäcktes på 800-talet hälsades det som ett underverk och en katedral uppfördes på platsen under 1000-talet. Berättelserna om den helige Jakob fortsatte och användes flitigt i kampen mot Morerna. En berättar om en spöklik uppenbarelse; S:t Jakob på hästryggen dräpande Morer i tusental under slaget vid Clavijo 844. Dessa bedrifter förärade honom titeln Matamoros, Mordräparen. Det upphöjde honom också till skyddshelgon för Reconquistan och för Spanien.

S:t Jakobsdyrkan spred sig och i slutet av 1000-talet lockade pilgrimsvägen till Santiago de Compostela och den nybyggda katedralen pilgrimer från hela Europa. Redan i slutet av 1200-talet gjorde två miljoner Kristna fotvandringen årligen. Inne i katedralen står en enorm staty föreställande S:t Jakob, centralt på högaltaret, ovanför den krypta som lär innehålla hans kvarlevor. Pilgrimerna går förbi bakom statyn och nuddar dess axlar genom speciella hål.

Morisk försvarsanläggning mellan Segovia och Avila, Spanien. Foto Tommy Sörstrand.

Etnisk rensning utan religionsfrihet

Enligt senare historisk forskning var knappast Reconquistan en Kristendomens kamp mot Islam. Under de åtta sekel som Muslimerna besatte stora delar av halvön var behovet stort att hitta synergier och skapa ett mångkulturellt samhälle med religionsfrihet och etnisk mångfald. Precis som Romarna insåg värdet av lokala anpassningar i Imperiets utkanter förstod Araberna tidigt att det skulle bli omöjligt att hålla isär olika etniska grupper om erövringarna skulle bli bestående. Genealogiska studier av adeln visar tydligt det nära släktskapet mellan Kristna och Muslimer. Såväl Spanskan som Portugisiskan innehåller en stor andel lånord från Arabiskan. I den smältdegel som dagens Spanien var under Reconquistan uppstod också flera samhällsgrupper som inte varit möjlig utan det ömsesidiga utbytet; mozaraber, muladi, renegater, conversos, mudejar för att nämna några. Även om Reconquistan innehåller många betydande religiösa inslag och fick en stor betydelse för den Katolska kyrkans fortsatta kamp om världherraväldet, har man numer föreslagit att ordet inbördeskrig bättre beskriver historiska fakta. Reconquista är dock fortfarande den term som vanligen används, även om det i allmänhet inte längre betraktas som ett enda krig, utan en lång militär, politisk och social process där krig och fred avlöste varandra.

Samverkan mellan Kristna, Muslimer och Judar tog slut med Reconquistan och ersattes av den nya tidens ideal med etnisk och religiös renhet. Efter att Morerna drivits bort från den Spanska halvön fördrevs även Judarna.

Ovan t.vä. Riddarspelen i Rosersberg 2008. T.hö. skulpturer på katedralen i Taragona, Spanien. Foto Tommy Sörstrand.

Värvning av Korsriddare

Korstågskampanjens syfte var att mobilisera en gemensam armé som på sikt skulle locka anhängare till den västliga Katolska kyrkan och Påven. Kampanjen lyckades nästan för bra. Många tog korset som en befrielse från ett liv vid sidan av samhället utan rättigheter och ibland med ett pris på sitt huvud. En del såg också möjligheten att genom sina gärningar under korset förlåtas för sina tidigare synder medan andra bara ville skapa ett nytt liv. De olika individuella målen och militära erfarenheter i denna brokiga skara kom senare att bli en belastning för korståget och för dem som var satta att leda arméerna. Arméerna skulle ge sig av efter skörden 1096 och samlas utanför Konstantinopel. Kejsar Alexios av Bysans hade bett om hjälp i flera år för att skydda sig mot Muslimerna, men han hade snarare bett om legosoldater än en armé på 60 000 man, som ingen hade ordentlig kontroll över.

För de som tog värvning under korset, korsfararna, gällde följande:

De skulle avlägga ett löfte. Alla som gjorde detta fick ett kors fastsytt på kläderna, och var tvungna att resa till Jerusalem. För dem som inte gjorde detta väntade exkommunicering*. Ingen fick delta utan att ha talat med sin andlige rådgivare.

Korståget var botgörande och gav förlåtelse för världsliga synder.

Den som dog blev martyr.

Den som avlade löftet blev en kyrkans tjänare och ställd under dess lagar.

Var och en fick finansiera sin egen resa. Korstågen var en dyr historia. Mat och utrustning kostade motsvarande fyra årsinkomster för de flesta riddarna.

Deltagarnas världsliga ägodelar stod i teorin under kyrkans beskydd under deras frånvaro.

Korstågen var inte ren erövring. Den östliga alliansens kyrkor skulle återlämnas i alla intagna städer.

*Exkommunicering eller bannlysning innebar under tiden för korstågen att man förlorade sina andliga och världsliga rättigheter, befogenheter och skydd.

Karta hämtad från Wikipedia.

Det första Korståget

Efter att Påven Urban II 1095 uppmanat folkskarorna vid sitt tal i Claremant tågade redan under våren 1096 några grupper mot det heliga landet i ett sorts korståg som inte godkännts av Påven. En av dessa folkhopar leddes av Peter Eremiten. Många skingrades före ankomsten till Konstantinopel och de som lyckades ta sig vidare in i Mindre Asien krossades snabbt av Seldjukerna och nådde aldrig det heliga landet.

En annan av dessa mindre kontigenter som samlats för att resa tillsammans till Konstantinopel före det officiella korståget leddes av greve Emicho av Leiningen. På sin väg attackerade han de Judiska invånarna i flera städer i det Tysk Romerska Riket, till exempel Speyer. Biskoparna försökte att beskydda Judarna, men många föll offer för Emichos utrensningar och dödades. De som inte dödades pressades på värdesaker och pengar. Judeförföljelserna fortsatte även senare med kommande korsfarare.

Det egentliga och av Påven sanktionerade första korståget startade planenligt hösten år 1096. Efter att ha gått över Mindre Asien och intagit Antiochia samt med fredliga medel tagit kontroll över Edessa inledde man den 7 juni 1099 belägringen av Jerusalem. Den 14 juli lyckades man ta sig in i staden. Efter själva slaget inleddes en grym massaker på alla stadens invånare. Hemska berättelser skildrar grymheterna då män, kvinnor och barn dödades. Innan natten var över hade man rensat staden på dess Judiska och Muslimska befolkning. Hur många som dog i massakern är okänt. Iinnan belägringen hade staden tömts på sin Kristna befolkning.

Ovan t.vä. korsriddarborgen i Anamur, Turkiet. T.hö. detalj från Korsgången i Brixen, en fantastisk serie fresker på tak och väggar från 1300-1400-tal, Brixen, Norra Italien. Foto Tommy Sörstrand.

Konsekvenser

Korsfararna organiserade sig snart i flera stater. Viktigast var det kungarike med Jerusalem som huvudstad som leddes av Balduin av Boulogne. Man utvidgade till en början sin maktbas med hjälp av de Italienska stadsstaterna, Genua, Pisa, Venedig och Amalfi, i utbyte mot handelsprivilegier och tillfälliga förstärkningar. De första Kungliga personer som reste iväg och etablerade sig i Outremer* var Dansken Erik Ejegod och Norsken Sigurd Jorsalafarare, 1103 respektive 1107. 1127 skickades Hugues de Payns, mästare för den nybildade Tempelherreorden till Europa för att få Påvens godkännande av den nya orden och samtidigt rekrytera fler Tempelriddare till försvaret av de nya domänerna.

*Medeltida frankiska, ordagrant bortom havet, användes för att beskriva korsfararstaterna och synonymt med Levanten och för att beskriva delar som idag omfattas av Syrien, Palestina, Israel, Jordanien och Libanon.

Under 1130-talet dök ett nytt hot upp på korsfararnas himmel, atabegen* Zangi av Mosul. Han var guvernör i det Muslimska Aleppo i nuvarande Syrien under den Seldjukiska Emiren Malik Shah I och hade byggt upp en militär maktbas i de Muslimska delarna av Outremer. 1144 belägrade och senare intog han Edessa. Det blev en vändpunkt i kampen om området och en signal till den västliga alliansen att mobilisera för nya korståg till försvar för de nybildade korsfararstaterna

*Atabeg var en stormannatitel i den muslimska världen.

Fler korståg

Efter Edessas fall bestämde sig regeringen över Antiochia att sända en delegation till Påven under ledning av biskop Hugo av Jabala, för att vädja om ett nytt korståg. Han nådde dock Rom först hösten 1145. Rom var dock inte i Påve Eugenius III:s händer. Hans position var betydligt svagare än Urban II, men insåg ändå behovet av att skicka förstärkningar till Outremer och utlyste ett nytt korståg. Biskop Hugo insåg att Påvens proklamation inte skulle resultera i handling, såvida inte projektet fick stöd från den världsliga makten i Europa och fortsatte därför att predika behovet till hoven i det som idag är Frankrike och Tyskland. Även Påven sökte världsligt understöd och vände sig till Frankrikes kung Ludvig VII och bad denne leda korståget. Kungen var villig och tog korset trots protester från hovet, som oroade sig för hans ålder och avsaknaden av manlig arvinge. Efter påtryckningar tog även Konrad III kejsare av det Tysk Romerska Riket korset. Hans här fick redan under marschen genom nuvarande Turkiet känna på kraftigt motstånd och tvingades retirera till Konstantinopel. Efter att ha vilat upp sig och fått förstärkningar gjordes ett nytt försök. Man lyckades sjövägen ta sig till Jerusalem och understödd av lokala styrkor och Ludvig VII:s mannar, beslutade man sig för att tåga mot Damaskus med den största korsfarararmé som någonsin sattes upp, men tvingades dra sig tillbaka efter svåra förluster. Damaskus var förvisso det starkaste Muslimska fästet i Jerusalems närhet, men samtidigt den enda muslimska stat som visat sig öppen för fredliga lösningar med korsfararna. Hotet kom snarare från Aleppo och Nur-Al-Din, som efter Zangis död 1146, blev ny atabeg i Mosul. Som Seldjukisk Sultan förenade han 1154 Syrien och Egypten under ett gemensamt Muslimskt styre och bekämpade framgångsrikt kungariket Jerusalem och den Kristna närvaron i Outregen.

Karta över Outregen vid 1100-talet. Från Wikipedia.

Fiaskot med det andra korståget visade tydligt på att det inte räckte med de ansträngningar som kyrkan gjort för att ena de Europeiska härskarna för att tillsammans bekämpa en gemensam fiende. Maktkampen i Europa avspeglades i Outregen och skapade interna konflikter och stridigheter som till stor del var anledningen till att uppdraget med det andra korståget misslyckades. Man saknade världslig ledning och en gemensam militär strategi. När Saladin, militär ledare för de Seldjukiska arméerna, kom till makten som ny Sultan stärkt av Nur-Al-Dins framgångar med att mobilisera ett enat Muslimskt motstånd, fanns en liten förhoppning om att hitta lösningar som gagnade båda sidors behov och krav.

Bilder på Saladin tillsammans med en berättande illustration. Samtliga hämtade från Wikipedia.

De Kristna korstågen hade pågått en längre tid innan Saladin kom till makten. Många Kristna befästningar hade byggts och med dem en infrastruktur som underlättade både för pilgrimer på väg till Jerusalem och handelskaravaner från Fjärran Östern. Ett fredsavtal slöts mellan Muslimerna och de Kristna till gagn för båda sidors handel och verksamhet i regionen. Saladin som gjort sig känd för att stå för sitt ord höll också sin del av avtalet fram tills de Kristna bröt fredsöverenskommelsen. En karavan på väg till Mecka plundrades och krig förklarades på nytt. 1187, slaget i Hattin, nära Tiberias besegrades den Kristna hären. Reynald av Châtillon, född cirka 1125, död 4 juli 1187, var greve i kungariket Jerusalem på 1180-talet. Det var han som lät anfalla den Muslimska karavanen under rådande vapenvila och som ledde till krig. Saladin svor att personligen döda honom. Sedan den Kristna hären hade besegrats i slaget vid Hattin hamnade Reynald i fångenskap hos Saladin, som sedan själv halshögg honom. I kriget stormades Jerusalem och dess Kristna kung, Guy av Lusignan, samt hans två stormästare och en rad andra personer av hög rang togs till fånga. Nu fanns knappt några Kristna befästningar kvar i Konungariket Jerusalem. Även den viktiga hamnstaden Acre låg nu under Muslimskt styre. Tyros i norr kontrollerades dock fortfarande av de Kristna.

Ovan fr.v. Fredrik Barbarossa, Saladins avrättning av Reynald och t.v. Rikard Lejonhjärta. Från Wikipedia.

Den västliga Kristna världen chockades av Saladins härjningar och hur väl han lyckats. Påven Gregorius VIII utfärdade en bulla som skyllde nederlaget på de Kristnas inbördes strider och synder, och uppmanade till ett nytt korståg. Det resulterade i att det tredje korståget fick det största deltagandet av de alla. De tre mäktigaste världsliga ledarna i väst deltog personligen. Den Tysk Romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, Filip II August av Frankrike tillsammans med Rikard I Lejonhjärta av England och för första gången predikades korståget även i Norden. Flera danskar anslöt sig, vissa till den Tyske kejsarens armé, men de flesta bordade den flotta som Rikard samlat i Nordsjön. Fredrik Barbarossa hade stora resurser vilket gjorde det möjligt för honom att ta landvägen. De fientliga Bysantinerna passerade han med hjälp av hot och diplomati, Turkarna besegrades i ett slag nära Ikonium, men på vägen blev han sjuk och när han 1190 korsade floden Salef ramlade han i vattnet och drunknade. Många av de Tyska deltagarna återvände då hem. Rikard valde sjövägen eftersom det hindrade fattiga och icke vapenföra att följa med. På sin väg till det Heliga landet stannade de till och hjälpte till med reconquistan i nuvarande Portugal. I Palermo mötte han upp med den Franske kungen och den Sicilianska flottan. De tillbringade vintern där tillsammans. Efter avresan skingrades flottan av en storm utanför Cypern och flera skepp förliste. Öns härskare Isaac Komnenos var allierad med Saladin och tog de skeppsbrutna tillfånga. Bland de tillfångatagna var Richards syster Joan och Richards fästmö Berengia av Navarra. Rikard anföll ön, och i slutet av maj kontrollerade han den. Han gifte sig omedelbart med Berengia efter att ha fritagit henne. Den 10 september 1189 nådde mer än 500 fartyg hamnen i den av Kristna belägrade staden Acre. Under tiden hade kungen av konungariket Jerusalem, Guy av Lusignan, frigivits. Efter frigivningen begav han sig till Tyros för att återuppta kungarollen, men Konrad av Montferrat, som intagit kungatronen under Guys frånfäle, vägrade släppa in honom. Han valde då att istället belägra Acre, vilket han gjorde med framgång. Saladin och de flesta av hans trupper var upptagna med att häva belägringen när Rikard och Filips arméer anlände. Filips armé kom först, men kunde inte påskynda stadens fall. När Rikard kom gick det dock snabbt. Försvararna tilläts köpa sig fria för 2 000 gulddinarer, 1 500 Kristna fångar samt Det Sanna Korset*. Filip led av dålig hälsa, och behövdes för att lösa en konflikt angående grevskapet Flandern. Han återvände därför i augusti till Europa, men lämnade sin armé kvar. Rikard beslöt att gå mot Jaffa. Han hade dock 3 000 Muslimska fångar som han måste göra något med. Han beslöt sig för att avrätta dem. Fångarnas antal påverkade Rikards rörelsefrihet med sin armé. De krävde mat och vakter och kunde inte bara släppas, eftersom de då skulle ta upp sina vapen igen. Beslutet har sedan dess fläckat Rikards rykte, men han hade dock inte så mycket att välja på.

*Det Sanna Korset, är enligt traditionell, äldre uppfattning, reliker av det kors som användes vid Jesu korsfästelse och vars upptäckt beskrivs av Sokrates Scholastikos, kyrkohistoriker från Konstantinopel och född omkring 380. Kejsarinnan Helena, mor till Konstantin den store, reste till Heliga landet och fann tre kors gömda. Genom en uppenbarelse 312 skulle hon ha förstått att dessa kors var de som använts vid korsfästelserna av Jesus, Dismas och Gestas. Flera kyrkobyggnader gör anspråk på att hysa bitar av detta kors, men numera är dessa anspråk liksom legenden om Helenas upptäckt ifrågasatta av många samfund.

Den välbevarade korsriddarborgen i Anamur, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Rikard kunde nu, fri från sitt Muslimska ok, marschera mot Jaffa. Saladin följde honom och sökte provocera honom till strid. Rikard gav dock order om att marschordningen inte fick brytas. I Arsuf lyckades Saladin till slut provocera Johanniter och Fransmän att bryta ledet. För att skydda sina trosbröder och behålla styrkan i armén insåg Rikard att det var nödvändigt att beordra fullt anfall. Han lyckades anfalla vid exakt rätt tidpunkt och fienden drevs från fältet. Saladin förlorade flera tusen man och Rickard 700. Efter att ha tagit Jaffa övervägde Rikard vad som borde göras därnäst. Han insåg att det skulle bli lätt att ta Jerusalem, men att staden inte skulle gå att hålla. Han beslöt att istället gå mot Egypten för att utmana det Muslimska motståndet. De övriga Korsfararna insåg inte behovet av detta och ville gå mot Jerusalem. Rikard försökte då istället att vinna staden med diplomati och på så sätt lättare få igenom sin strategi i de egna leden. Bland annat föreslog han att Saladins bror Saphadin skulle gifta sig med hans syster Joan. Saladin accepterade, men inte Joan, som svor att hon aldrig skulle gifta sig med en Muslim. Rikard fick ge upp tanken, och tågade mot Jerusalem.

Muslimsk konst från Arkeologiska muséet i Antalya, Turkiet. Foto: Tommy Sörstrand.

Marschen mot Jerusalem gick långsamt, eftersom Rikard var noga med att säkra sina försörjningsvägar. På färden blev det han redan insett alltmer uppenbart även för Tempelherrarna, Johanniterna och bosättarna. Korsfararna kunde förvisso lätt ta staden, men inte behålla den. När väl Korsfarararmén återvände skulle det inte finnas manskap nog att försvara staden. De nyanlända blev dock besvikna när man till slut avbröt marschen. Rikard kunde snart återigen gå på offensiven, även om nyheterna hemifrån hindrade honom att fullt ut koncentrera sig på uppdraget i Det Heliga Landet. Kung Filip, nyss hemkommen från Outregen, och hans bror Johan konspirerade mot honom. Rikard drog sig därför tillbaka mot kusten och Acre, för att säkra ett eventuellt sorti. Saladin gick då till anfall mot Jaffa. Rikard blev tvungen att segla från Acre för att undsätta staden. När han kom fram var de Kristna färdiga att kapitulera, men Rikard vadade iland och lyckades återigen besegra Saladin. Båda sidor var efter detta försvagade och i behov av vapenvila. En treårig sådan undertecknades. De kristna fick kustlinjen mellan Tyros och Jaffa, men var tvungna att överlämna den södra hamnstaden Askalon till Muslimerna. Pilgrimer fick dock som tidigare fri tillgång till Jerusalem. Rikard upplevde fredsavtalet som förödmjukande och vägrade att visa sig offeciellt i staden. Han avseglade istället mot England den 9 oktober 1192. Han tänkte återvända, men skulle inte ha ork till detta. Ett par månader senare avlider Saladin. Det tredje korståget hade även det på sätt och vis misslyckats. Målet att återta Jerusalem misslyckades, men å andra sidan hade de Kristna fått en betydligt starkare position vid kusten. På vägen hem fängslades Rikard av den Österrikiske hertigen Leopold, som överlämnade honom till kejsar Henrik VI av Det Tysk Romerska Riket. Denne tvingade Rikard att betala en enorm lösensumma samt lämna ifrån sig herraväldet över Cypern. Henrik ville därefter genomföra ett eget korståg, bland annat för att uppfylla fadern Fredrik Barbarossas löften. Han fick Påvens välsingnelse, och seglade iväg. Hans armé lyckades inta Beirut, men kort därefter dog även Henrik, som sin far och hans armé begav sig hem.

Riddarvapen i Varnhems klosterkyrka. Foto Tommy Sörstrand.

Vid förberedelserna för det femte korståget 1217 beslöts att Damietta skulle anfallas. Staden behärskade Nilens utlopp, och det bedömdes att det därifrån vore möjligt att erövra Egypten. Från Egypten skulle därefter Palestina kunna anfallas och Jerusalem återerövras. Hamnen belägrades och intogs 1219, men redan 1221 var korsfararna besegrade och utdrivna ur Egypten.

1239 sändes en trupp under Thibaut I av Navarra ut mot det heliga landet, men de var inledningsvis utan framgång. I augusti 1244 återerövrades dock Jerusalem. Två månader senare krossades en armé av Kristna alierade med Muslimska dissidenter och plötsligt verkade korsfararstaten åter vara illa ute. I Paris låg kungen Ludvig den helige sjuk i malaria. Han lovade att ta korset om han tillfrisknade. Sjukdomen gick över, och han höll sitt löfte. Det sjunde korståget tog tre år att organisera och den Franska kungen fick ekonimiskt stöd av Påven. Hjälpen bestod i att Påvemakten avstod en tiondel av sina inkomster i Frankrike under fem år. År 1248 avseglade 300 skepp med omkring 15 000 man mot Cypern. Där deklarerades att målet var Damietta i Egypten. Staden togs snabbt och de Kristna erbjöds Jerusalem, men man avböjde, eftersom man ville ha mer än bara tillgången till den heliga staden. Korsfararna fortsatte och ryckte fram mot Kairo. Man rev upp det Muslimska lägret och fortsatte sedan in i staden. Där hade Muslimerna lyckats gruppera om, och när de Kristna kom in hade de inte rum att manövrera på och dödades till sista man. Den Kristna huvudarmén led nu stora förluster i ett utnötningskrig. Muslimerna lyckades skära av reträtten för dem, och tog alla kristna till fånga. Till sist släpptes de för 800 000 guldbesanter samt kravet på att lämna ifrån sig Damietta. Ludvig tog sig till Palestina, och vigde tre år till att stärka de Kristnas position och förbättra klimatet för dem. Hans goda rykte gjorde dessutom att mer förstärkningar anlände från Europa. Väl tillbaka i Frankrike bestämde sig Ludvig för att försöka igen. De kristnas position hade åter försämrats när han 1267 tog korset en andra gång. Målet var dock lite märkligt, Tunisien. Troligen berodde detta på att rykten spreds om att den Tunisiske härskaren var villig att konvertera och att Egypten var beroende av Tunisiskt underhåll. Man har också försökt förklara korståget med att Ludvigs bror Karl av Anjous, kung över Sicilien, lurade sin bror i egna syften. 1270 inleddes stridigheterna, men bara efter en månad i Tunisien insjuknade dock Ludvig. När Edvard anlände till Tunis hade Ludvig avlidit av sin sjukdom. Huvuddelen av de franska trupperna i Tunis återvände hem. Karl av Anjou hade dessförinnan anlänt med förstärkningar men insåg att läget var gynsamt för förhandlingar med den Tunisiske härskaren. Muslimerna betalade ersättningar och gav Karls undersåtar ekonomiska privilegier. Vad som fanns kvar av den Franska styrkan anslöt sig till Edvard för att tåga mot Acre och inleda det sista och nionde korståget.

Chateau Saumur byggdes vid floden Loire av Ludvig I, hertig av Anjou, under 1300-talets senare del och uppfördes på platsen
för en tidigare borg. Foto: Tommy Sörstrand.

1271 inledde Edvard I av England sin offensiv i syfte att befria den kristna befästningen Acre. Efter ett kort uppehåll på Cypern förhandlade Edvard med Mongolerna, en ny aktör på scenen, för att finna allierade gentemot Sultan Baibars av Egypten. Edvard lyckades inte övertyga Mogolerna men samma år anlände Hugo III av Cypern med en grupp riddare. Förstärkningen ingav Edvard mod att plundra staden Ququn och kort därefter undertecknade Edvard ett tioårigt fredsfördrag med Baibars. 1272 lämnar så Edvard Det Heliga Landet och återvänder hem till England. I augusti 1290 ställde en grupp bönder från norra Italien till med upplopp i Acre. De hade rest till det heliga landet för att stödja bosättarna. I Acre löpte de amok och dödade alla med skägg, något som de trodde var ett bevis för att vara Muslim. Sultan Qalawun av Egypten bröt stilleståndet och mobiliserade. Acre föll kort därefter och endast ett fåtal Kristna kunde rädda sig. Acre jämnades med marken och snart föll även alla andra korsfarastäder. De som kunde flydde till Cypern. Det blev slutet på korstågen men knappast på kampen om Jerusalem.

Varnhems kloster med klosterkyrkan från 1000-talet. Foto Tommy Sörstrand.

Kolonialism och Imperialism

Synen på korstågen i västerlandet har varierat genom tiden. Idag är en vanlig åsikt att de var en tidig form av kolonialism och skapade en världsbild med en differetierad människosyn, som möjliggjorde slakten av till exempel Inkarikena i Sydamerika under 1400-1500-talen. Samtiden betraktade dock korstågen som defensiva projekt, då man var helt övertygad om att Islam hotade Kristendomen. Muslimer kontrollerade vad som då ansågs vara traditionellt Kristna områden, Det Heliga Landet, delar av nuvarande Turkiet, halva Iberiska halvön och Nordafrika. Samtida krönikörer ansåg att det första korståget var ett svar på Muslimsk aggression mot Kristna och deras heliga platser i öst. Under upplysningstiden på 1700-talet omvärderade man denna syn och ansåg korstågen vara uttryck för religiös fanatism, världsliga motiv och kyrklig inblandning i världsliga affärer. Voltaire, en av de ivrigaste motståndarna till Kyrkans hyckleri och intollerans, ansåg till exempel att korsfararna var äventyrare och stråtrövare, ingenting annat. Under 1800-talet uppstod åter en positivare attityd, som även tog sig uttryck i riddarromaner och en sorts glorifiering av de ridderliga idealen och västs kulturella och sociala överlägsenhet gentemot de utanför. I Europas kolonier utfördes under den här tiden en systematisk rovjakt på naturtillgångar sanktionerad av den världsbild och människosyn som motiverade korstågen, fast i en utvecklad och mer modern form. Ett hänsynslöst utnyttjande av både människor, deras kulturer och rikedomar, som i mångt och mycke sker även idag, fast kanske på ett mer subtilt sätt.

Ovan fr.v; Katarer förvisas ur Carcassonne 1209, Östortodox ikon föreställande Myrrbärarna vid Jesu grav,Kizhi, 1700-tal och ovan t.hö. Maria Magdalena som myrrbärare.

Korståg mot Kättare och Inkvisitionen

År 1199 proklamerade Innocentius III ett korståg mot Markward av Anweiler, en av Henrik IV:s officierare som försökte ta kontroll över kungadömet Sicilien genom att aliera sig med Muslimerna. Detta var ett korståg mot en rent sekulär kraft, en typ av korståg som var kontroversiella, men nödvändiga för att behålla ordningen i de egna leden och stärka kyrkans suveränitet både på det andliga som det världsliga planet.

Albigenserkorståget utlystes 1209 i syfte att undanröja de kätterska Katarerna vars starka framväxt i södra Frankrike hotade den Katolska kyrkans ställning. Även om kriget/korståget officiellt varade i 20 år, fortsatte stridigheter och oroligheter att plåga området i nära ett halvt sekel. Kriget handlade lika mycket om makt och kontroll över området, som om den Katolska kyrkans ställning. Korståget innebar slutet för södra Frankrikes självständighet, samt för den Katariska trosåskådningen.

Korståget mot kättarna och så kallade irrläror utvecklades på 1230-talet till den häxjakt som går under benämningen, Inkvisitionen. Redan under 1100-talet lät Gregorius IX sammanställa ett regelverk för inkvisitionens förfarande. Som inkvisitorer i detta nya system verkade företrädesvis Dominikaner. Dessa var skolade teologer med vana vid såväl resor som teologiska debatter. Samtidigt var de tiggarmunkar och ansåg därmed mindre benägna att frestas av världsliga belöningar. En process byggde på en utredning varefter friande eller fällande dom avkunnades högtidligt och eventuellt straff verkställdes. Till de vanliga straffen hörde till en början böter, ålagda böner och perioder av botgöring samt kortare fängelsestraff. Dödsstraff verkställdes av den världsliga makten. Inkvisitionsprocesserna utvecklades snart oberoende av de kanoniska reglerna. I stället tog man fram särskilda traktater och juridiska handböcker för att reglera processerna. En av de mera kända, Practica Inquisitionis, skrevs av inkvisitorn i Toulouse, Bernard Gui. Från 1251 blev det en plikt att ange de misstänkta och förutom plikten att ange fanns det fler oförsonliga drag, såsom accepterandet av anonyma anklagelser, bruket av tortyr från 1252 och förbudet mot försvarare för den anklagade. Allt detta ledde till missbruk och excesser. Den som då bekände och ångrade sina brott dömdes vanligen endast till botgöring eller lindrigare straff, varpå de upptogs i kyrkan på nytt. För sådana misstänkta som inte trätt fram självmant vidtog specialinkvisitionen. De fängslades och förhördes, ofta under tortyr. Den som bekände fick straff av varierande grad, upp till livstids fängelse. Dödsstraffet var främst förbehållet de som vägrade bekänna eller återföll i brott. På 1300- och 1400-talet intensifierades utresningarna med stöd av olika anklagelser, där falska bekännelser avseende heresi, avgudadyrkan och homosexualitet frampressades genom systematisk tortyr. Flera Riddarordnar och andra Kristna rörelser förbjöds och utplånades. Stormästare, Furstar och anhängare till Reformationen brändes på bål och Inkvisitionen utvecklades mer och mer till en fruktad statsunderstödd säkerhetspolis i ett Storspanien alierat med Kyrkostaten och Påven på 1500-talet och framåt.

Riddarordnarna

Den militära styrkan i Outremer under slutet av 1100-talet och 1200-talet vilade på Riddarordnarna, eftersom dessa till skillnad från deltagarna i de olika korstågen permanent befann sig i Outremer. En Riddarorden bestod av riddare som både var krigare och munkar. Tempelherreorden var föregångaren, bildad för att försvara pilgrimer i Heliga landet från banditer. Dess mästare Hugues de Paynes fick tillbringa mycket tid med att söka stöd för sin orden, men nådde ett genombrott vid mötet med Bernhard av Clairvaux, den ledande Europeiske andlige personligheten vid denna tid. Bernhard författade Tempelherreordens regler, och såg till att stilla de tvivel många hade inför en våldsbrukande munkorden.

Johanniterorden var äldre än Tempelherreorden och började sin bana som en orden för sjukvård och härbärgen i Det Heliga Landet under den Fatimidiska tiden*. Bildades av handelsmän från den Italienska staden Amalfi i syfte att vårda och stötta pilgrimer. Exakt hur det kom sig att de även tog svärdet i hand är inte klarlagt. Amalfi var på 1100-talet en av de viktigaste hamnstäderna i Italien jämte Venedig, Genua och Pisa. Tyska Orden var den minst viktiga av de tre ordnarna i det Heliga landet. Den bildades under Tredje korståget 1189-1190 av Tyska köpmän, från början med syfte att bedriva sjukvård. År 1198 blev den även militär. Under 1200-talet enegagerade den sig främst i korstågen i Baltikum, även om högkvarteret låg i Acre, nuvarande Israel.

*Fatimidiska Imperiet eller Fatimidiska Kalifatet styrde Nordafrika från 909 till 1171. Huvudstad var först Mahdia i nuvarande Tunisien, sedan Kairo. Under mitten av 900-talet hade Kalifatet kontroll över stora delar av Levanten och Jerusalem.

Den fantastiska domen i Amalfi ombyggd på 1200-talet klart inspirerad av österländs arkitektur. Foto Tommy Sörstrand.

Återverkningar och bestående konsekvenser

Etnisk rensning tillsammans med upptäckarglädje. Korsfararstaterna gjorde det möjligt för Norditaliens städer att återuppta handeln med Mellersta östern. De öppnade upp för upptäckare som Marco Polo och så småningom renässansens humanism. Upptäckter och influenser ställde kyrkan mot väggen och man blev tvungen att ta ställning till huruvida kyrkan skulle anpassas till de nya upptäckterna eller anpassa upptäckterna till kyrkans världsbild. Korstågen och korsriddarna bidrog till spridandet och förfinandet av ridderligheten i Västeuropa. Riddarnas trohet mot sin länsherre övergick alltmer från att vara grundat i materiella fördelar till att vara religiöst och ceremoniellt baserat. Riddarordnarna, med dess disciplin och strikta hierarki, blev dessutom utgångspunkten för det tidigmoderna Europa och att autonoma stater kunde växa fram med starka reguljära arméer. Initialt stärkte mobiliseringen av korstågen och polariseringen av det goda mot det onda den Katolska kyrkans ställning. Genom att pålägga etiska och juridiska restriktioner kunde riddarna tvingas att utföra utrensningar och på så sätt skydda kyrkan från både interna och externa fiender. Själva fundamentet i Kyrkans roll som försvarare av det enda rätta blev såsmåningom en belastning och de sanktionerade korstågen en symbol för alla tänkbara avarter och missbruk, främlingsfientlighet, fundamentalism och brist på respekt för andra och andras förslag på lösningar. Den Katolska Kyrkan och även Kristendomen som struktur blev med tiden alltmer ifrågasatt vilket ledde till Reformationen på 1500-talet och Muslimernas dominans i öst genom Det Osmanska Riket.