Äntligen öppnade Kjula Dragway

Premiären, årets första race, kan liknas vid ett kosläpp. Viljan att få släppa lös hästkrafterna är stark och förstärker våra naturliga vårkänslor. Nu ska hypoteserna från garaget testas. Må det bära eller brista. Det blir kanske inte alltid som du tänkt dig, men varje start innebär nya insikter. En premiär är alltid en premiär och glädjen övervinner allt. Oavsett om du njuter som publik, är delaktig i dukningen eller är en av dem som på fyra eller två hjul utmanar den egna förmågan och materialet, så är detta något som alla länge längtat efter. Alla blommar ut och ögonblicket skapar en känsla av oändlighet långt bortom sans och förnuft.

Peter Andersson berättade efter en av sina repor att han fått ett kast och hojen la sig på sidan. Han visade mig repor på avgasröret för att jag skulle förstå vad som hänt. Läskigt värre, särskilt med tanke på vilka farter det handlar om. Peters Hajabusa är god för över 300 km/h. Frågade hans fru och ständiga följeslagare om hon inte blir rädd. -Nej, svarade hon, inte längre. Nu har jag tillit och litar på Peter, men i början var jag mer osäker och orolig.

Oavsett vad du kör är det enorma krafter som sätts i rörelse och det är absolut nödvändigt med tillit. Låter nästan absurt att prata om trygghet i ett sammanhang som verkligen utmanar vad som är möjligt och inte, men säkerheten är A och O. Även när det inte funkar riktigt som det ska, måste marginalerna vara generösa och väl tilltagna för att det inte ska innebära fara för liv och lem. Även som fotograf behöver du fundera på vad du gör. Det är lätt att ryckas med och gå över gränsen för en bra bild, men är det värt det? Den här gången gick det bra, men är det hållbart i längden?

Säsongen är inte så lång och oändlig som det kan kännas på en solig premiär. Vädret i Sverige, som alla vet, är nyckfullt och personliga omständigheter kan också givetvis påverka. Tage Olsson, som jag följt sedan 2011, berättade om en allvarlig sjukdom som hade drabbat honom. Den hade påverkat hela garage säsongen och det var länge osäkert om han skulle kunna delta på premiären. Nu var han i alla fall där och tillräckligt frisk för att kunna köra, men förberedelserna blev minimala och alla insikter från fjolårssäsongen som skulle omsättas uteblev. Nu fick all optimering ske på plats.

Säkerheten alltid prioriterad

Den 29 maj, kort efter säsongspremiären på Kjula Dragway, drabbades sporten av en tragisk dödsolycka. Den mycket rutinerade och framgångsrike dragracingföraren Rikard Gustafsson omkom i en tragisk olycka i Falkenberg. Han hade förlorat kontrollen över sin motorcykel under en burn out på ett privat företagsevenemang. Efter att föraren slungats av fortsatte motorcykeln in i publiken och träffade en kvinna i 30-årsåldern, som ådrog sig livshotande skador. Olyckan skedde på en industritomt utan några av de säkerhetsanordningar som är obligatoriska på Svenska tävlingsbanor.

Dödsolyckor inom officiell och reglerad dragracing på permanenta tävlingsbanor är mycket ovanliga och sporten har tack vare strikta regelverk blivit betydligt säkrare under de senaste decennierna. I Sverige har det aldrig registrerats något dödsfall under en officiell dragracingtävling. När dödsolyckor ändå sker beror de på extrema mekaniska fel och krascher i mycket höga farter. I USA skedde en tragisk olycka 2024, när veteranen Dave Sattem omkom vid en krasch efter målgång på Woodburn Dragstrip i Oregon och så sent som i år den 14 juni meddelades att Shane Molinari omkommit efter en krasch på New England Dragway i New Hampshire.

Som ackrediterad fotograf på Kjula Dragway bidrar du till säkerhetstänket genom att ha respekt för de krafter som släpps lös när en bil eller motorcykel lättar på kopplingen och låter energin från motorn hamna där däcken möter asfalten. Du är själv ansvarig för att ta hänsyn till de säkerhetsförskrifter som angivits i avtalet och respektera säkerhetszonerna.

Alltid lika imponerande

Får gåshund bara av ljudet när jag står där vid starten och lyssnar på tomgången. När sedan vrålet kommer och alla hästkrafter släpps fria är lyckan fullständig och värme sprids i hela kroppen.

Sanna entusiaster

Varje repa på stripen innebär nya insikter, som kräver jobb i depån eller i sämsta fall en avbruten tävling där skruvandet fortsätter hemma i garaget. Det är naturligtvis bittert. I synnerhet på premiären. Efter en lång väntan, oktober till maj, vill alla testa vad de åstadkommit under vintern. Ulf Axelsson fick bryta efter första repan med sin gula Chevelle efter ett allvarligt motorhaveri, som krävde mer än vad som var möjligt på plats. Han var ändå kvar och kunde istället njuta en öl när jag träffade honom. Dragracing innehåller verkligen kontraster.

Anders Westberg, med en fäbless för turkosfärgade Ford Taunus, upplyste mig om att han har två. Ett rörramsmonster och en som funkar för Street Week. Jag trodde först att det var en och samma bil. Att syssla med dragracing är en mix av ingenjörskonst, konstruktion på högsta nivå och ett mod att fatta beslut utifrån intuition. Alla jobbar agilt och förändringarna görs utifrån de resultat varje repa ger. Det är ingen slump att Anders racer är något längre än street bilen. Det är ett resultat av insikter som endast kan skapas efter en vända på stripen. Allt bygger på fakta även om en hypotes kan skapas utifrån en killgissning. Testet får visa om hypotesen stämde.

Det är alltid lika kul att lyssna på dessa sanna entusiaster, när de berättar om sitt engagemang och hur de brinner för denna extrema del av motorsporten. Dick Berggrens nya utmaning, en Front End Dragster från 1960 byggd av legendaren Don Garlits, skapade en hel del jobb för honom, men det är det som är meningen och charmen med dragracing. Parallellt hade han under vintern jobbat vidare med sin Street Rod, för att semesterresorna skulle bli lite bekvämare och friare. Han hade byggt en liten husvagn i trä designad och anpassad för att passa in med dragbilen. Fanns inte på plats, men ska bli roligt att senare få se. En annan sida av Dicks engagemang handlar om kunskapsöverföring till de yngre och att säkerställa tillväxten av nya entusiaster. Junior Dragster är ett bra sätt och något som Dick brinner för.

Junior Dragster ses fortfarande som sportens främsta ungdomsklass i Sverige och Europa. Förutom att den lockar nya förare engagerar den ofta hela familjer, eftersom föräldrar och barn bygger, servar och tävlar tillsammans. Det gör att sporten får en naturlig återväxt. Det speciella med dragracing är att en tävling inte bara handlar om rå fart. Förarna måste också reagera perfekt på startljusen. I Junior Dragster sker kvalificeringen ofta på just reaktionstid, vilket gör att ungdomarna tidigt lär sig en av sportens viktigaste färdigheter. Många förare som senare når de större klasserna anses ha fått sitt tävlingssinne från åren i Junior Dragster. Ett bra exempel är Ida Lindqvist, en av de snabbaste förarna i dragracing, som började sin karriär här på Kjula med Junior Dragster. Läs mer i mitt första reportage från Kjula som ackrediterad fotograf, Mälardalen Open #17 från 2024.