Att kunna se bortom nationsgränserna

Trots all kritik som riktats mot organisationen Stockholm Pride, när det gäller inkludering och modet att ge alla en röst, är paraden något som lyfter människan bort från våra inpinkade revir och över nationsgränserna. Det finns en ödmjukhet inför det faktum att vi alla har utmaningar med våra förutfattade meningar, begränsningar och förmågan att acceptera oliktänkande. Tillsammans och enade försöker vi visa, åtminstone för en dag, att kärleken är störst och besegrar allt.

Alla är vi trots allt människor. Människor med brister och fel. Maktstrukturer och girighet skapar monster av oss och vi begår fruktansvärda brott, ofta skyddade av en nationell täckmantel. Men en queer identitet finner sympatier och förståelse över nationsgränserna och kan skapa något tillsammans. Utsattheten och hatet skapar en styrka och vi kan gå sida vid sida med våra politiska motståndare under en gemensam paroll - love is love. Det är åtminstone så jag vill se det och när jag möter mina vänner som vanligt på Norr Mälarstrand inför paraden fylls mitt hjärta med värme och en känsla av att ingenting är omöjligt.

Paraden från ett lastbilsflak

Jag förstod nog inte riktigt konsekvenserna av att tacka ja till en plats på flaket till Socialdemokraternas ekipage. Leo B hade anlitats som DJ och det var hon som såg till att jag fick åka med. Först upplevde jag det som ett privilegium, men insåg ganska snart att det skulle få konsekvenser på mitt fotograferande och dokumentationen av årets parad.

Visst var det häftigt att se allt från ovan, men begräsades till de angränsande ekipagen och alla åskådare som samlats för att hylla Pride från trottoarer, balkonger och uteserveringar längs paradvägen. På så sätt missade jag mycket av det som händer i tåget i form av möten och spontana upptåg. Bildmaterialet och även känslan av att delta minskade helt klart.

En annorlunda vy

Utsikten från flaket bjöd på en annorlunda vy, men blev samtidigt ett visst distanstagande.

Alla inte lika förtjusta

Det handlar inte om Pink Washing, men att synas på Pride kan skapa rubriker och kanske till och med resultera i att ett ringa medlemsantal växer. Det som gör mig lite brydd är placeringen i och kring det Kungliga slottet. Lejonbacken brukar i alla andra sammanhang vara säkerhetszon och du får inte ens gå där. Nu hade några motdemonstranter skapat ett podium. Hotfullt och oläckert, men samtidigt skönt att ha dem på behörigt avstånd. Normalt ser jag inte dessa protester när jag under flera år varit stationerad vid Stureplan. Nu från lastbilsflaket fick mitt fokus en helt annan riktning.

Ännu läskigare är de Kristna fundamentalisterna. Ända sedan 1960-talet har de drivit sin moralpredikan om den rätta vägen. Jag minns att representanter från Maranatarörelsen anslöt till sammanhang som lockade människor. På musikfestivaler och annat dök de upp och var både högljudda och hotfulla med sitt budskap. Minns dem i Humlegården under Frigörelseveckan 1979. Nu är det andra organisationer, påhejade från de riktigt stora konservativa rörelserna i USA, som tagit vid. Att använda religion som täckmantel för hat och hot och egen vinning är klassiskt, men lika tråkigt varje gång det sker. Ett riktigt lågvattenmärke och visar egentligen hur svagt budskapet är, när man är tvungen att visa upp sig på andras publikdragande evenemang för att synas.

Det gäller bara att stå emot och möta hatet med kärlek. Inte låta sig provoceras och falla till korta, stå upp för det du tror på och visa att kärlek är större än hat. Stockholm Pride Parad är det evenemang som ligger i topp när det gäller att locka människor på en enskild dag. Över en halv miljon åskådare fick i år ta del av 170 anmälda ekipage med över 50 000 paraderande deltagare, som alla demonstrerade kärleksbudskapet och rätten att få leva sitt liv. Det ger ändå lite perspektiv och skänker hopp till en värld där hatbrotten mot HBTQ+ personer ökar.

Några barer senare

Eftersom paraden genom staden inte avslutades i Pride District utan stannade vid Slussen blev det en lucka och alternativen var många när det kom till avrundning och avslut. Det var liksom inte självklart att ta tunnelbanan till Slaktis.

Jag och kollegan från flaket tog första bästa bar på Katarinavägen och Leo B hade ett eftermiddagsgig på Club Malmen och drog dit. Vi sammanstrålade där innan jag tröttnade och tog mig ut till distriktet. Tyvärr kände jag inte igen mig där heller. Även om det fanns ljuglimtar och möten som värmde var stämningen lite avmätt.

Förutom en rad med engagerade DJs och en avslutningscermoni från scenen i Spectrum (Fållan) blev det mer av ett avslutningsmingel där möten med gamla och nya vänner stod i centrum. Många jämförelser och minnen blandades med ett visst ifrågasättande. Det sannolikt påkostade arrangemanget med inbjudna nationella och internationella artister fick begränsad uppmärksamhet och blev inte alls som tidigare shower och konserter från stora scenen i Pride Park. Även om kramarna och samtalen blev fler var det något som saknades och det fanns en viss besvikelse inte bara hos mig.

Trots en viss tvekan efter torsdagens kaos i Fållans begränsade utrymme under schlagerfesten vågade jag mig in i lokalen och fick i alla fall ta del av duktiga och karismatiska Alex Falk, som var en del av The Closing Cermony. På många sätt blev Stockholm Pride och det nya distriktet ett ämne som jag gissar kommer att diskuteras och värderas i många sammanhang inte minst i styrelsen för organisationen Stockholm Pride. Sett till veckan som helhet kom de tre dagar som jag besökte distriktet längst ner på listan över vad som gav mig mest. Onsdagens Queerlesque hos Kollektivet Livet och fredagens Stockwig gjorde helt klart mest intryck på mig och tisdagens lite mer familjära tillställning på Mälarpaviljongen med QX och Regnbågsfonden var också, som alltid när Mälarpaviljongen bjuder upp till fest, en härlig, minnesvärd och inkluderande tillställning. Till och med söndagens mer inofficiella arrangemang i Rålambshovsparken med Moralito och Filhos do Samba slog distriktet.

Beata Mona Lisa

Dotter till operasångaren Malena Ernman och syster till Greta Thunberg står Bea stadigt på egna ben. Hon är dansaren som kan sjunga. Det har hon bland annat visat i musikalen Forever Piaf, där hon gjorde den unga Piaf och Mamma Malena den vuxna. Prestationen lovordades. Då var hon blott femton år idag tjugo och har genom sin vilja att gå sin egen väg blivit en ikon i regnbågssfären. Träffade henne första gången 2025 när hon gjorde ett mindre uppträdande i Champagnetältet under Stockholm Pride. Sedan dess har mycket hänt. Det är en mångsysslare som kan titulera sig sångare, dansare, låtskrivare, producent och koreograf.

Den 26 september i år arrangerades storskaligt ett hårevent för frisör- och stylingbranschen på Berns i Stockholm, Hair by Schwarzkopf Pro. Ett arrangemang av hårstylisten Sofia Geideby, som tillsammans med Emil Fredriksson stod för de stora konstnärliga visionerna bakom konceptet. Genom att bjuda in Grebnellaw förvandlades den traditionella frisörvisningen till en surrealistisk konst- och modeperformance och det var i denna unika, avantgardistiska inramning som Beata Mona-Lisa klev upp på scenen och framförde La Vie en Rouge helt omsluten av Grebnellaws rödavita universum. Ett magiskt framträdande som i sin helhet beskriver Beas storhet och mod att gå sin egen väg med sina talanger. Händelsen filmades och klipp finns att ta del av på Instagram @beata.monalisa.

Bilderna nedan på Sofia är från ett tidigare möte 2019, när jag hade förmånen att få samtala med denna kreativa människa, som 2025 utsågs av Frisörföretagarna till Hairdresser of the year och tog även hem segern i Women category. I år satt hon i juryn och var med att utse Emil Fredriksson till årets Hairdresser of the year.